Lycka

Hej.
Idag är jag på väg till barnen igen. Resan kommer att ta 18 timmar, och jag har 3 stopp på vägen. Långt, långt. Men, eftersom jag gjort resan ett 20-tal gånger är det ganska mycket rutin. Jag går in i ett vakuum och glider runt och observerar vad som pågår. Det är faktiskt ganska skönt, att vara en åskådare och iakta vad som händer runt om mig.

Men, nu skall jag i alla fall få tillbringa nästa 2 veckor med barnen och ser hemskt myckt fram emot det. Exet har gått med på min plan och jag skall bland annat få hämta barnen från deras respektive skolor bland annat. Nästa Lördag skall vi tillbringa hela dagen tillsammans, vilket är längre tid än vad jag har tillbringat med dem under 2 år.

Sonen har haft en almenacka på väggen i sitt rum och räknat ner dagarna tills jag kommer. Varje dag den här sista veckan innan jag åker har han berättat hur lång tid det är kvar tills vi ses. Det har känts så skönt att få dela hans uppspelthet runt det hela, men han kommer väl att somna av utmattning när vi väl ses i morgon. Och det är helt ok, han kämpar den lilla mannen med att förstå vad som händer och hur det hela fungerar, och gör ett jättebra jobb.

Dottern har varit lite tyst, kanske är det mycket konstiga känslor och så - men hon ville gärna se mig i morgon också, och jag tror mig veta att hon kommer att vara jätteglad hon också så fort vi ser varandra.

Nej, dags att hoppa i duschen. Och tack morsan för att du ringde och väckte mig. Klockan hade ringt och jag hade somnat om - vilket var lite läskigt.

Slutligen, ett citat som jag fick höra genom en vän:"Må dina värsta fienders kameler inte finna vatten!"