Tillbaka

Nu är jag så hemma i Sverige igen efter en av de hårdaste resorna i mitt liv. Jag har varit offantligt trött de senaste dagarna och verkligen tagit fasta på att sova och ta det lungt. Första dygnet sov jag i stort sett hela tiden, var nog vaken runt 4 timmar på hela dagen.

Känner att jag också faktiskt gjort helt rätt med att ta initiativet och söka mina rättigheter med barnen. Jag har väntat tillräckligt länge för att det skall vara rätt, och jag skall orka fullfölja mina planer om att vara mer pappa igen.

har prata med barnen varje dag, känns skönt att det inte varit några ut ageranden. Saffi berättade igår att River saknade mig varje dag. River är inte riktigt kapabel att säga vad han känner, men jag ser och hör att han gör sitt bästa.

Saffi är en sak för sig, hon verkar vara helt ok med vad som händer i alla fall. Hennes värld är mindre, hon ser inte längre än idag och trivs med det.

Igår så skickade jag mitt förslag på bodelning till exet. Jag hörde inget från henne, men jag har en god känsla för att jag faktiskt har kontroll på grejorna och är saklig. Min advokats kommentar var att jag är försiktig och skall få det jag ber om - men det är väl kanske hans jobb också. Det är ju i och för sig i hans intresse att skapa konflikter, då han tar betalt för varje 1/10 timme.

Men, jag känner mig redo att koppla bort greppet som mitt ex har haft med sitt sätt att agera runt barnen och på så sätt haft kontroll på mig och min känslor. Om än på ett väldigt negativ sätt, så har hon i alla fall haft ett grepp om mig.

Om jag skall ransaka mig just nu så är det nog därför jag varit så ensam. Det har varit för jobbigt att visa mina glada och possitiva sidor som kan attrahera en annan människa. Men jag ser hopp nu i alla fall, jag håller på att lösa mina problem och lägga dem bakom mig.

Kram på er alla, jag önskar er en riktigt bra dag!

Känns lite lättare

Hej där.
Jag tror jag gjorde rätt när jag skrev om allt igår. Det känns lite lättare idag, jag känner lite glädje och tacksamhet för det som varit, samt att jag gjort ett gott jobb med att försöka så gott jag kan gentemot barnen.

halv 5 i morgon bitti åker jag till flygplatsen, det skall bli skönt att få komma iväg.

P

Att hantera sorg...

Idag sa jag hejdå igen. Har haft det riktigt jobbigt idag med att våga känna efter. Massor av önskan om flykt har dykt upp och jag var tvungen att bara lägga mig på rummet för att inte dras iväg på nått tok. Jag vill ju inte!

Idag har det varit svårt...I och med att jag fått en extra vecka så kommer jag ku närmare barnen och känner hur det sliter i hjärta och själ. För en liten stund sedan så bröt jag ihop och grät några tårar. Det kändes bra, för det är ju den känslan som jag har så svårt att få fram, sorg, saknad, älskan och tillhörighet.

River frågade mig varför jag inte kunde vara nära så vi kunde ses varje dag, den här gången hade jag inget svar. Jag kunde inte säga mer än att jag behövde åka till sverige och jobba ihop mera pengar för att komma tillbaka i Oktober. Jag såg hur han försökte förstå, men började föreslå att jag skulle komma i September i stället. Han är så fin den mannen, han vill så gärna komma med bra ideer som fungerar, jag ser det.

Saffi den lilla damen sa OK! Hejdå pappa. Och det var det. Sen var hon igång med nästa projekt. Det är lättare med en 2.5 åring en en sex åring. Han förstår att uttrycka sig och visa känslor på ett helt annat sätt.

Men, det här är ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv. Jag bryter på allvar ut ur skalet och tar plats för mig. Jag säger hur jag vill att det skall vara, och står för min sak. Att begära skillsmässa kommer att ändra på saker och ting. Jag önskar vid min högsta makt att jag skall bli rättvist behandlad och kommer att acceptera min del. Det är för min och barnens skull jag gör detta och jag kommer att får tillbringa mycket tid med dom i framtiden. Jag ser det nu och känner att det är rätt saker som jag gör.

Att lämna sina barn för ännu en gång är svårt. Mitt hjärta blöder och jag vill inte känna allt det som känns - men jag har inget val, det finns ingenstans jag kan fly eller något som kan förmildra detta. Jag sitter i denna båt och måste ta hand om det som är - utan förbehåll. Jag kommer att få min belöning och kommer att finna mitt rum i denna hårda värld. Det finns någon som tror på mig och vill mig väl. Jag tror att om jag bara får gå igenom denna känsla så kommer glädjen och lättheten tillbaka, det har varit jobbigt i flera veckor nu.

Ovanpå detta så är jag rädd för var min pappa skall ta vägen, han har nu misslyckats på två hem. Denna gång fick jag veta vart han var efter det att hotellägaren på ett hotell på Kreta ringde och var orolig för hans hälsa. Jag måste släppa taget och låta honom hitta sin botten - denna sorg ligger också och gnager just nu. Jag fick aldrig träffa min Farfar, han hängde sig i desperation av vår sjukdom några veckor innan jag föddes. Någonstans är jag rädd att min pappa kommer att välja samma väg. Det är inget som jag kan göra åt detta, jag måste låta honom vandra sin väg och hitta sin tro på livet.

Skönt att skriva av mig lite, det är tunga saker som jag sitter mitt i. Men jag vet någonstans att jag inte enns är i närheten av gränsen, för jag får bara det jag klarar av. Jag kommer att vara ok. Om jag bara lärde mig att närma mig en annan människa igen skulle jag kanske ha lite hjälp, men det kommer när det är dags.

Kram, oberoende av vad jag skriver så ler jag i hjärtat efter att ha fått lekt och skojat med barnen. Jag har fått känna på deras enkla sätt att visa kärlek och ilska, samtycke och avvisande. jag har fått provat och trösta, samt fått inse att mamma är mycket viktig för dem. Vissa saker kan jag ännu inte ge, men det kommer.

Jag och Saffi fick rensa jordgubbar. Jag och River fick spela fotboll. Saffi, River och jag fick ta promenader då vi höll varandra i händerna och vi fick åka på upptäcksfärd. Jag fick rå om dem, och de fick ömhet av mig. Jag fick slag i magen, kyssar på kinden , nyp i armen och smek i håret. Jag fick berättat historier för mig, jag fick trösta tårar. Jag har fått massor och känner en värme i hjärtat som får mig att le. Allt det andra är trivialt i jämförelse, de gör mig hel, de gör mig lycklig.

Tack Jami för att du tagit hand om barnen så bra, jag kunde inte ha gjort det samma. Tack Saffi för att du kallar mig pappa, tack River för att du litar på mig.

Kram

En bra dag!

Mr. Man har börjat sin Fotbolls skola idag. Jag hade möjlighet att åka dit en stund vid lunch och titta på honom. Oj va stolt pappa blev. River kämpar och springer runt med sina korta ben och försöker lära sig att bredsida bollen för att passa! Han gjorde ett super jobb och har lagt tåfjuttarna bakom sig.

På förmiddagen var jag och tittade på Saffi´s gymnastik klass. Hon kämpade och hoppade runt precis som läraren bad henne att göra. Helt orädd och modig föll hon till och med handlöst bakåt utan att vända sig med händerna på bröstet. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag gjorde det, men jag va bra mycket äldre än 2,5 i vart fall.

Men, efter dagens alla ting så kom barnen över till mig och vi åt lite middag i alla fall. Fiskpinnar och potatis mos. Barnen åt så de höll på att spricka efter dagens alla övningar. På vägen tillbaka med barnen så skulle River hålla hunden som jag passar i kopplet. Trött som han va, så hoppade hunden till och han föll pladask. Ena knät blev helt uppskrapat. Oj va dåligt samvete jag fick. Det är väl så att tack vare att jag inte är med barnen så mycket så tar jag på mig skulden för allt, precis som när de var jättesmå - men, han sa att allt skulle bli ok om han bara fick ett plåster - så vi får väl hoppas det blev bra till slut.

Ta vara på er, det gör jag!

sagt och gjort

Hej,
Idag gjorde jag slag i saken. Jag ansokte om skillsmassa. (Jag sitter pa en amerikansk dator, sa a och o far duga)

Tog igentligen beslutet igar, efter jag pratat med exet under flera timmar och forstatt att hon inte ar sugen pa att dela barnen med mig. Sa aven i dag, nar hon forstod att jag kommer att soka delad vardnad - hennes reaktion var aggressivt och starkt, hon skulle minsann kampa emot.

Men, sagt och gjort sa fick jag ivag ansokan och styrkan har redan borjat vaxt inom mig. Jag har ansokt om en plan att nasta sommar under 32 veckor fa ha barnen i Sverige, samt att vi skall till bringa 3x10 dagar med varandra tills dess.

Exet har det riktigt jobbigt nu. Jag skall vara odmjuk och be om styrka for henne och onska att hon ocksa vill att detta skall bli bra.

Annars ar allt faktiskt bra, jag gjorde en gottgorelse igar - exet fick tillfalle att beratta om sin sorg och sitt brustna hjarta. Jag insag att det var just det som gottgorelse handlade om, att lyssna och kanna efter vad hon menade.

Men...nu ar det sa att i Oktober skall jag tiollbaka for ett "hearing" med en dommare runt min ratt att vara med barnen - advokatens syn pa det hela ar att jag faktiskt inte ber om mycket, utan jag ar saklig, begransad och ger henne en chans att se att jag ar att lita pa.

Jag hoppas vid mitt hjarta att jag gor det ratta. Jag har vantat och vantat pa denna styrka att inte bli indragen i hennes drama, och nu funkar det. Hon attakerar och hotar, men jag bara hanvisar tillbaka till att hon far sta till svars for sina handlingar som inte ar enligt den plan vi snickrat i hop for detta besok, samt att jag inte dras med i argumenten - utan jag gor detta for mig och mina barns skull - de har ratt till en pappa ocksa. De har ratt till att lara kanna sin pappa igen och jag ar en lamplig pappa, likval som hon ar en lamplig mamma. Vilket hon faktiskt ar!

Jag kanner att jag vaxt och ar redo for detta. Jag kanner att jag ocksa har styrkan att gora detta. Jag kanner att jag ocksa ar vard detta.

Alskar er och varlden.

doing the right thing

Hej.
Sitter på mitt hotell i San Francisco och funderar över dagen som komma skall. Idag betalar jag depositionen för skillsmässoadvokaten. Känner både och i det att jag tar initiativet. Men, upp och ner gångarna runt exets oförmåga att ta steg gör att jag måste få rätt att vara förälder.

Som det är nu så får jag korta stunder med dem. Igår blev det en och en halv timme, Idag kanske lite längre - men jag får inte riktigt ta hand om dem och jag får inte natta dem till exempel. Jag får heller inte hämta dem på deras summer camps, eller ta hand om dem under helgen för att få en hel dag med dem etc. Så, jag är kort sagt begränsad i min kontakt med barnen.

Eftersom jag är en optimistik person med mycket ödmjukhet inför verkligheten anser jag i vissa avseenden att hon har all rätt att vara rädd, men när argumenten mixas mellan hennes behov och barnens behov anser jag att det hela gått alldeles för långt. Därav det tunga beslutet att söka skillsmässa där jag under x antal veckor per år får ha barnen och ta hand om dem. Jag anser att jag gjort vad jag måste för att skapa trygghet och lämnade igår ett prov som kommer att visa att de gamla problemen inte är ett problem idag. Viktigt är också att barnen får tillbringa tid med sin pappa för att också känna att jag finns där.

Men, i detta är ju också min snällhet en motkraft. Jag ger aldrig upp och tycker mig se framgång och så vidare. Tankarna om att vänta dyker upp och hoppet om att hon av snällhet skall ge mig mera rättigheter växer. Men, när jag skriver detta känner jag samtidigt också sorgen och besvikelserna som varje gång kommit som ett resultat av detta hopp.

Nej, jag skall gå till advokaten idag och betala honom att göra detta. Jag är redo att stiga in i deras liv och kräva min rätt. Kanske handlar allt detta om att jag varit tvungen att vänta, men nu är redo. Efter att ha försökt å min bästa förmåga i planeringen att få mer, men ändå se hennes behov, och fått ett nej är det dags.

Jag undrar vad hennes reaktion och aktion kommer att vara. Hon är en väldigt reaktiv människa som också agerar i känsla och inte riktigt tänker igenom hennes handlingar. Så även är hon en människa som inte bryr sig om andras behov, speciellt om hennes behov är hotade. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag gifte mig med en kvinna som jag inte har respekt för eller accepterar som hon är - men det var andra tider då! Jag kan heller inte kräva förändring.

Jag skall nog be advokaten skjuta på delgivningen tills i slutet av nästa vecka. Det är nog bäst så. Annars kommer jag att få en riktigt jobbig vecka. Men, å andra sidan så anser advokaten att det är mest fördelaktigt att ta initiativet för att visa mina intentioner och därmed understryka situationens allvar mer. Får se hur det är efter dagens disskution med henne.

...och så länge jag följer den vägen har jag inget att vara rädd för.

Ta vara på er, kram

Äntligen

Hejsan nära och kära. I morgon sätter jag min så återigen på ett plan och beger mig till San Francisco för att träffa guldklimparna. Sista veckan har varit jättejobbig, och allt som hänt och det som komma skall har gjort att jag slutit mig in i mig själv och igentligen inte prata med någon. Ibland kanske det är så, jag kanske håller på att lära mig att ta hand om mig själv och begränsar mig till att spara på de krafter jag har.

Låt mig få ta några steg tillbaka. I början av veckan fick jag hoppet om att min far skulle ta hand om sitt problem och gå igenom en behandling. Känslan som kom inom mig gjorde att jag kände hopp och glädje om att äntligen få tillbaka honom och kunna få dela de känslor och sorger jag har. Men, på torsdagen så kom han hem igen - samma dag som jag åkte ner till stockholm för att tillbringa några dagar med möten och förberedelse inför resan till barnen. Men, det blir sällan som man vill, och när jag kom så var han redan fullt aktiv igen. Så, den ro och vila jag såg fram emot blev istället en träning i gränsdragning och ärlighet mot en människa som jag älskar med känner massor av sorg med och mot. Han åker till ett nytt ställe i veckan, så vi får se hur det går.

I fredags så var det så dags att prata med exet om schemat för tid med barnen. Jag hade verkligen anstängt mig denna gång för att försöka se hennes behov och inte be om för mycket. Men, givetvis så sa hon nej och sorgen är tung för hur hon använder accessen till barnen som kontrollverktyg i vår brustna relation. Men, jag försökte och vara så stor jag kunde och förhandlade till slut fram ett schema i alla fall. Denna gång skrev jag ned alltihopa för att ha en chans att i detalj kunna planera och vara förberedd. Skall bli enormt kul när jag på Måndagkväll träffar dem vid den mexikanska restaurant som vi ätit på varje gång jag kommit.

Men, någonting har hänt inom mig. Jag har gett upp i tron på att förhandlingarna skall bli bra för båda och orken att fortsätta hoppas på att exet skall bli mer medgörlig har försvunnit. Jag är en som inte i första taget ger upp skall tilläggas, men nu har jag börjat acceptera att det faktiskt inte fungerar att vänta på nått som inte kommer. Priset är ensamhet och sorg. Jag skall denna gång anlita en advokat, skriva ihop min skillsmässoansökan där jag kräver rätten att få vara ensam med barnen under de veckor som en dommare anser att jag har rätt till. Jag skall inte göra en stor sak av detta, utan jag skall agera med den plan vi har och ta farväl nästa fredag med insikten om att det kommer att se annorlunda ut i fortsättningen.

Jag har under en lång tid gått och väntat på att hon skall ta sig samman och ändras, men det blir nog inte så. Värre är att detta skapat mer sorg än nödvändigt och jag har nu börjat inse att jag är redo att stå på egna ben. Kanske låter det lite konstigt, men jag har gett henne rätten att bestämma för att skuldkänslorna och det dåliga samvetet över mina tidigare misslyckanden har varit för stora. Men, det verkar som jag kommit till en punkt där jag är klar med diskussionerna och agerar med den skärpa och övertygelse jag har när det gäller jobb här också. Magkänslan är bra och jag skall gå varligt fram, men jag är klar med att vara ett offer i relation till mina barn och mitt ex - det är dags att göra som Bamse, dricka lite dunder honung och ta mig ann uppgiften.

Så, G, ge mig sinnesro - Att acceptera det jag inte kan förändra (henne), Mod att förändra det jag kan (Ta hjälp av advokat), och förstånd att inse skillnaden. (Låta advokaterna prata med varandra).

Jag pratade med en god vän i eftermiddags om hur jag längtar efter att hitta den där vännen som jag får åka på ännu en upptäcktsfärd med, hitta den jag älskar och får skämma bort med uppmärksamhet, ömhet och närhet. Det blev solklart för mig under det samtalet att jag måste ta tag i situationen runt barnen för att bli fri greppet från mitt ex, hon håller mig fången med sitt sätt att kontrollera besöken för hon vet att de betyder mer för mig än något annat, och jag är så snäll (dum) att jag låter henne hållas. Inte förenns jag helt frigör mig från henne kommer jag att kunna se andra. Vem vet, hon kanske redan står och väntar på mig.

Kram, och idag är en bra dag.

Vänner

Hej, idag är det en vecka tills jag får träffa mina barn igen. På Söndag så skall jag till San Francisco för att träffa dem igen, och oj va skönt det skall bli. Känner att det de senaste veckorna krupit fram en jobbig känsla av längtan och ensamhet - vilket verkar vara varje gång innan besöken. Det är som tiden står still och jag förlorar gnistan.

men...som jag tidiagre berättat fick jag nöjet i helgen och återsamla mig med mina två goda vänner. Efter många år utomlands har den ena slagit sig ner i Mosjön i Norge för nu och har skaffat sig en tjej med hytte!



Vädret var helt suveränt och jag fick lite vila från jobb och längtan. Längtan verkar för övrig vara min grej, jag längtar efter kärlek, men vågar inte slå rot någonstans och visa mig, jag längtar efter barnen och flyttar längre och längre iväg...jobbigt men det är sådan jag är.

En dag skall allt bli bra, du kommer att dra mig ur mitt skall och få mig våga igen och vi kommer att upptäcka världen tillsammans. Jag vet, för längtan finns där.

Här kommer lite mer bilder över resan.

i glada vänners lag

Har tillbringat helgen med mina vänner. En av dem har sedan ett år bosatt sig i Mosjön i Norge. Underbart vackert, eller hur! Skriver mer i morgon om den inre friden...