Rädslor

Idag är jag rädd. Jag är i och för sig också i bakvattnet av en jättestressig tid på jobbet, och i Fredags så ordnade det sig för det kommande två månaderna. Men, jag har också börjat att på allvar disskutera barnen och mina rättigheter med exet.

Jag hade ett samtal med en medlare igår och kände någonstans att vi kommer att finna en väg. Exet vill ha vårdnad över barnen och kontrollera allt, men det finns möjligheter och rättigheter.

Under samtalet märkte jag att jag är villig att ge bort mycket för att ta oss framåt. Men, nu sitter jag här med rädslan och en obekväm känsla. Vet inte riktigt hur jag skall göra. Får inte riktigt hjälp med dette heller, ämnet verkar vara för sorgligt och stort för andra att faktiskt hjälpa till.

Så, att vara ensam och rädd som jag nu är, blandat med tröttheten från jobbet och all stress där är inte en bra kombination. Känner mig rädd för att jag kanske ger bort för mycket och inte känner till konsekvensen - vilket kommer att vidlivhålla sorgen och den påtvingade ensamheten som jag har. Detta tunga, oövervinnliga situation är tortyr på alla sätt och vis.

Jag vet någonstans i hjärtat att lösningen alltid blir bättre än vad jag hoppats på, och att om jag får bestämma blir den sällan bra. Men, när det gäller barnen och att jag inte får träffa dem etc. så är det så stora krafter i spel inom mig.

Det jag vill är att ha en trygg famn att gömma mig i, gråta i skydd av och bli omtyckt. Kanske måste jag ta kraft för att våga släppa någon in på livet, men det känns som jag konsumerar allt jag kan frambringa just nu - och det är då saknaden efter stöd och kärlek blir som störst. Faan va jobbigt.

Sånt är livet just i dag, och jag skall försöka göra det till en bra dag.

Film från River skola

Det är han som sjunger "Blinka Lilla stjärna..." Lilleman sitter där och är så fin:-)

Press och ansvar

Hej.
Oftast har min blogg handlat om känslor och min förmåga (eller oförmåga) att hantera vad jag känner. Men idag behöver jag prata om jobb och min karriär. Som jag kanske berättat har jag mycket ansvar, jag sitter som chef i två olika företag och ansvarar för ett 15-tal anställda och stora investeringar och drömmar. Vi utvecklar videospel och teknologi runt detta. Jag trivs mycket väl och känner att det är rätt.

Men, just i dagarna är det mycket press. Jag får inte riktigt prata om vad vi gör eller hur läget är, men jag kan ju prtata om hur mycket det känns.

I ena företaget har jag varit tvungen att inte erbjuda jobb till en kille i ett team. De har jobbat tillsammans under 4 månader för att åstadkomma bra saker, och tyvärr så har förväntningarna och resultatet inte riktigt gått ihop. Jag vet att den här killen har lite andra jobb, och kommer att klara sig ekonomiskt, men det är svårt att se hur skilda uppfattningarna kan vara innan man pratat igenom verkligheten tillsammans.

I det andra företaget är det en massa press och svåra problem med kostnader och intäkter. Jag får kämpa för att vända runt företaget och rädda vad som var på väg att krascha. De 10 eller så anställda ser till mig att lösa alla problem och skapa trygghet för framtiden. Mitt jobb går bra, men inte så fort som jag skulle önska, vilket kanske är roten till den stress jag känner idag.

Har haft svårt att somna i flera dagar. Vankar av och ann hela tiden och blir väldigt trött i perioder. Klassikt bevis för utbrändhet och stora varningsflaggor viftar framför ansiktet. Men, jag hoppas att inom en vecka eller så skall problemen övergå i något annat och ge mig lite "lugn"! I och för sig blir det massor mer att göra om allt går väl, men jag behöver kanske inte oroa mig så mycket för alla anställda och deras liv, utan snarare delegera och arbeta igenom allt det som skall göras.

Men, jag har ju den här tok-ambitiösa personligheten och älskar just detta på alla sätt och vis. Kanske vill jag bara bli bekräftad och beundrad. Kanske vill jag att någon skall tycka att jag är duktigt och kanske krama mig. Men, jag satsar allt och går framåt med stora, bestämda steg. Livet är i superfokus och varje detalj är knivskarp. Jag ser allt som görs och tänker på allas välfärd.

Men allt detta goda sker på jobbet! Tänk er vilken svårighet det blir när jag kommer hem och tystnaden kommer. Jag känner mig vilsen och tom. Tittar på TV utan att se vad som egentligen pågår.

Balans, mannen! Det är väl det det handlar om. I morgon åker jag till Härnösand. Skall få tillbringa 3 dagar med människor jag känner mig absolut hemma med och kan relatera till. Jag skall lämna datorn hemma och bara svara i telefon när det passar mig. Jag kan ju checka mailen i mobilen, vilket jag har ansvaret att göra som chef - men allt jag måste göra får vänta till måndag.

Älskar er ni snälla, vacka vänner som kommenterar moin blogg. Jag önskar jag kunde ge er en stor kram och puss på kinden, samt bjuda på en tårta. Ni ger mig så mycket som ni aldrig kan föreställa er. Ni läser det jag tänker, jag som tidigare inte trodde nått vettigt pågick här inne.

Ps. den där tjejen jag skulle bjuda på lunch, hon har en flirt redan. Och det kanske är lika bra! Den rätta för mig kommer att visa sig! Jag tror det nu.

Kram

Jag borde ju...

Hej.
Vet inte riktigt vad jag känner idag. Midsommar kommer snart och jag skall åka till Härnösand. Skall bli riktigt skoj faktiskt. Men det är ju då ju!

Känner mig ensam idag. Jag sitter i min nya, tillfälliga lägenhet och stirrar på TV. Känner mig ganska off faktiskt. Tycker synd om mig själv och funderar på allt och ingenting.

Jobbet - jo, det går ganska bra faktiskt. Jag håller på att uppfylla de mål som jag hoppades på. Känns som jag tryggar fortlevnandet av firman och räddar dem från den konkurs som de faktiskt är väldigt nära. Mina ideer får genomslag och vi har börjat få snurr. Men, pressen är brutal. Killarna som jag chefar över har svårt att jobba med detaljer och vill inte riktigt detaljera och synliggöra deras planer. Men, så är det. Det är min roll att styra upp affärerna och vända firman till en framgång. Givande, men ack så hårt.

Barnen - saknar dem så hemskt. Jag skall åka dit om en månad igen. Men, det är så svårt att vara ifrån dem. Ibland vill jag möta nån tjej som vill skaffa nya barn, men det är ju bara en längtan efter föräldrakänslan. Kanske kommer jag att möta någon tjej som har barn så jag kan få vara lite låtsas förälder.

Kärlek - inte mycket. Jag behöver kärlek och närhet. Jag behöver ha någon i livet, men jag är så rädd så rädd. Håller masken och muren uppe mest hela tiden. Har en tjej som jag är lite hemligt nyfiken på, men jag vågar inte säga nått. Kanske tar jag mig mod och bjuder på middag npn dag - men... Faktum är att jag behöver en knuff, lite hjälp på vägen. Jag tror inte att jag är attraktiv eller duger till för nån! Jo, så är det. Jag känner mig som ett utanförskap och UFO - ingen vill komma i närheten av mig. Kanske ser jag konstig ut, eller luktar illa - va vet jag, men ingen är riktigt intresserad. Men troligtvis är detta v´bara tokerier och jag är bara okapabel att se och lita på vad jag ser, känner och hör. Det står nog nån och väntar på mig, där jag är okapabel att se.

Landa - Jag behöver bestämma mig för en plats där jag skall bo. Tror jag skall titta på en köplägenhet snart, för då kan jag verkligen göra det till mitt. Men, vi får se. Jag köpte faktiskt en blomma idag, så det börjar bli husliga Patric numera.

Kram på er alla, och jag älskar er, även om jag kanske inte är kapabel att alltid säga det med ord eller handling. Mitt hjärta är stort och alla har plats - vissa lite mer än andra, men...

Lugn och fin

Hej igen. Idag tar jag ledigt från jobbet. Jag sjukanmälde mig, utan igentligen vara riktigt sjuk - men tro mig när jag säger att jag behöver ta det lugnt, tvätta lite och kanske ta en promenad. Jag är helt slut och börjar känna irritation på folk i min omgivning.

Känns riktigt befriande att få ta han d om mig själv idag. Skall faktiskt bara slappa mig igenom dagen och gå på i makligt tempo. Har haft det svårt att koppla av på länge. I går så jobbade jag med tre projekt under dagen och höll på från 8 - 22, med lite fika i mellan, men oj va jag går på igen.

Det är ju faktiskt så att för bara två år sen så hade jag förlorat all arbetsglädje och kände mig helt apatisk för att gör någonting överhuvudtaget. Efter att ha fått glädjen tillbaka och mer jobb än jag kan klara av, har jag så lärt mig att tacka nej, jobba 75% och vila. Men sista veckorna har så stressen krupit tillbaka. Jag har kännt apatin komma och behöver tänka riktigt nog på vad jag gör. Att ta en dag som idag så kommer jag att landa, det vet jag.

Jag läste en blogg igår som jag brukar läsa. Den sa helt enkelt "Jag behöver kärlek", det behöver ja me! Så var det sagt.

Mr Carlsson

Blev just påmind om min son. Här är den man som jag tänker på hela tiden. Han har haft en hård start i livet med en pappa som mig och de problem jag till slut började ta tag i. Men, som ni ser så har han blicken som säger mer än tusen ord.

Gloom

Hejsan hoppsan.
Nu är jag äntligen hemma igen efter en veckas resa. Börjar kännas att jag rest och sovit borta i stort sett halva månaden. Kände idag att jag är helt slut och tröttnar på eftermiddagen och behöver vila på allvar. Så det är väl bara att sätta fart och bromsa in så att säga...

En annan sak är att jag nu funnit en ny lägenhet. Jag flyttar ner på stan så fort jag kan organisera ihop mig och få upp möblerna från hudik. Skall bli skönt att få flytta in i en riktigt lägenhet. Just nu bor jag i ett hus där ägarens gamla mamma bor under och det är lyhört, samt att jag bor på 20kvm. Allt har sin tid och jag har det ganska bra, så jag skall inte klaga - men jag får ett kök och en sovalkov i nya lägemheten. Det enda är att den bara är för 2 månader. Så, mitt liv är fortsatt levt i en kappsäck och jag hoppas att jag en dag skall hitta hem igen.

Kanske är det så att jag inte riktigt vet ännu vart livet kommer att ta mig. Det känns så. Mår faktiskt bra av att lämna det öppet och njuta av tillvaron just nu.

Mycket av mina tankar går ut på att hitta tillbaka till kärlek och tillit. Jag är riktigt ensam, men jobbar och reser så mycket att jag aldrig riktigt får tid att umgås eller träffa nya vänner - så det är ju som det är. Men, jobbet och livet med det är mycket viktigt för mig. jag har makten över min kunskap och har skaffat mig en förmåga att lösa de utmaningar som ställs - samt att jag får förtroende av andra.

Det enda som kanske saknas är att dela med mig av den stryka och kraft jag har till någon. Allt kommer, och jag skall nog träffa nån någongång. Eller kanske är det så att genom att skriva detta så öppet här kommer alla att skratta åt mig i stället - men det struntar jag i. Värdet med att skriva här är att jag faktiskt får bearbeta och sätta ord på de känslor jag har och som annars ligger kvar därinner och växer till oro och olust känslor.

Jag är ju som sagt en flyktbenägen människa.

Ps. min dotter är underbar. I går ville hon inte prata med mig, och jag frågade varför. " I am grouchy" - Jag är sur! sen var det tyst! Hon är rolig hon. river är fin också!

Gotland

Jag har just nu fördelen att få vara på Gotland och sitta i en jury om dataspel. Jag är i paradiset. Har aldrig varit här innan, och känner att jag har ju missat en svensk pärla.

Helt klart är att jag skall hyra mig ett hus eller lägenhet här i Augusti för att få en veckas semester! Vilket ställe.

:-)

det trodde ni inte...

Det tog 38 år. Jag är ägare av ett strykjärn och en alldeles egen stykbräda. Jag är jätte stolt.

Det är ju så att jag i mitt jobb sitter mest varje dag i möten med slipsnissar och annat löst folk. Ansvar och karriär kräver stykta kläder! Efter att ha fuskat länge, och köpt alldeles för många nya skjortor när jag behövde klä upp mig, gick jag igår och köpte mig mitt eget.

Är det inte fint! Med risken för att för alltid rasera min fasad om att vara cool och världsvan - erkänner jag helt öppet och med stor glädje att mitt strykjärn och min strykbräda är ett tecken på mognad hos Herr Carlsson, kanske håller jag på att växa till mig. :-)

Min dotter - den bestämda!

Tänker mycket på barnen just nu och saknar att vara förälder. Idag ringde jag som vanligt dem och småpratade en stund. Efter en minut när vi lagt på ringer de tillbaka och säger att min 2-åriga dotter inte hade pratat färdigt.

Jag kan inte beskriva hur skönt det känns när min dotter vill prata med mig. Jag har bara bott med henne tills dess hon var 6 månader, och känner att vi inte riktigt har samma djupa band som sonen - men när hon säger att hon ville prata mer, och sitter helt tyst och lyssnar är det så viktigt och stort för mig.

Det är ju så att hon nu börjar forma en egen vilja, hon är ju 2 1/2! Att hon också vill prata med mig och får sin mamma att ringa tillbaka för att prata mer är också stort. Jag kunde höra hur hon satte telefonen vid sitt öra och satt tyst och lyssnade under hela tiden. Det kändes så viktigt att också ge henne bekräftan på att hon bestämmer - så när jag frågade om vi skulle säga hejdå, sa hon - nej, jag är inte färdig än! Hihi. Jag svarade ju att nej, då skall vi ju fortsätta prata tills du är färdig. :-) bestämd liten dam, min lilla Saffi.