Att flytta!

Hej,

Nu är det dags, I morgon skall jag flytta från hudik och börja nästa fas. Eftersom jag under det senaste året verkligen har försökt lära känna mig själv har jag börjat se mina rekationer i klart ljus också. Inte alltid det roligaste, men väldigt kraftfullt i alla fall.

Nu börjar klockan lida mot mitt i natten och jag mår inte riktigt så bra som jag kanske borde. Min planering är ju som alltid riktigt dålig. Jag har ju någonstans att bo, men bara tillfälligt. Kanske är det bra, för jag vet ju inte om det fungerar där uppe - det är ju skillnad på att besöka och att vara bofast. Jag har ju jobb, men som vanligt är det kontrakt som är tidsbstämmda och jag vet inte riktigt vad framtiden kommer att ge på den fronten.

Här är ju så uppgiften i mitt liv, att lämna över och flyta med i känslan och inte styra ihop en trygghet som begränsar mig till min egen fantasis förmåga och begränsning. Allt för ofta har jag låtit andra bestämma i rädslan över att känna mig vilsen i det okända, och med tiden har jag utvecklat en förmåga att anpassa mig efter den verklighet som legat framför mig. Kanske har det varit tvunget att vara så, jag har ibland haft ett inre kaos som önskat mig bort från det som var och sökt mig mot nya horisonter.

Men, i kväll så ligger jag och kämpar med att hålla kvar känslan av oro och ovisshet. Jag känner att jag nu börjar ta kontroll och ta mig själv på allvar. Kanske håller jag rent av på att bli vuxen och finna min egna väg i livet. Jag fick en intressant iaktagelse sänd till mig nyligen. En som kände mig tidigt i livet som jag mailat lite med berättade att minnet av mig var en människa med stor utstrålning och tillbakadragen. Kommer inte ihåg oren specifikt, men jag blev genast jätte generad och kände mig avslöjad av någon anledning. Kanske har det varit så länge, utan att jag vetat om det, att jag utstrålar en sak naturligt, och kämpar med att visa nått annat!

I alla fall, jag kan skriva hur mycket som helst just nu, men faktum är att jag är liten, rädd och orolig för framtiden - tack vare att jag inte kontrollerat mig in i den situation jag alltid annars varit i. Det är ok att må så här, så länge jag kommer ihåg att ta hand om det, för att lära känna den dåliga själv känsla jag haft sen barnsben gör det möjligt att bygga mig trygg. Att bli påmind om att självförtroendet som jag utstrålar är en positiv sak va nyttigt, och den gav mig en bra tanke om balansen mellan själv känsla och själv förtroende.

Hej då hudik för nu.

Så som i drömmen...

Hej.

Igår kväll pratade jag med mitt ex. Efter många år av kamp och förtvivlan så bestämde vi oss för att gå vidare åt varsit håll formellt och ge oss själva en chans. Jag har i och för sig vetat med mig själv under en lång tid att det är detta som jag vill, men hon har kastats mellan hopp och förtvivlan och har haft svårt att prata om det oundvikliga utan att kasta harm, skuld och skam på mig.

I går så kände jag någonstans att det var rätt tid att ta upp frågan och se om hon var redo att prata. Till min förvåning så var det så, och efter några korta fraser kom vi båda till den punkten om att det är kört. Givetvis så fick jag en skopa skuld, men jag berättade att at jag hörde att det var hennes åsikt och att min åsikt är annorlunda - därav vår oförmåga att mötas som en enhet.

Vi har varit gifta i snart 10 år, och det är en jätte konstig känsla att ha kommit till gemensamt beslut. I och för sig var det nu 2 år sedan jag flyttade från familjen, och vi har inte haft riktigt kontakt sedan dess, men ändå. Det är ju många år av mitt vuxna liv och en viktig person i min utveckling som nu inte är en del av mitt liv.

Svårigheten för mig har varit tanken om mina två bran som bor hos henne. River och Saffi som dom heter blir nu utan pappa i det dagliga livet. Jag har kämpat hårt med tanken om ett alternativ, men jag måste erkänna att jag nu ger upp och öppnar för nästa kapitel. De som varit har varit tungt och svårt, men de två liven kommer under årens lopp att hitta deras två kulturer och komma på besök i allt större utsträckning.

Tro mig när jag säger att det känns som ett berg har fallit från min axlar. Jag har varit kidnappad av önskan att fixa även detta, men nu är det klart. Jag är redo att axla nästa version av mig själv och söka visdom i det nya livet. Barnen har det bra, jag kommer på regelbundna besök och börjar finna lyckan i mitt liv idag. Jobb, bostad, relationer och tålamod växer - jag hoppas bara att mina beslut är sunda och riktiga.

Bara för idag skall jag välja att vara glad och tacksam för det som varit och se framåt med glädje och öppenhet!

P

Stress och jag...

Hej, jag måste erkänna en sak. Jag har jätte svårt att hantera den där stressen som gör att allt blir roligt. Den där kicken av att lyckas och ha medgång.

Om jag träffar folk i jobbet och det klickar, då går jag igång och pulsen går upp. Jag börjar skruva upp tempot på insidan och andas kortare. Jag får oändlig energi och känner att jag har all kraft i världen. Men sen händer det något...

Idag så sitter jag på ett fik på Maria torget och försöker summera de senaste 2 dagarnas möten. Jag har fått möjlighet att skriva kontrakt på jobb som är välbetalda och ger mig frihet att jobba mindre antal dagar och leva mer. Det är ju planen att max jobba runt 12-15 dagar per månad och fortfarande ha tid till mig själv.

Efter en tung vinter så känns det som jobben nu har börjat strömma in och jag kommit in i svängen så att säga. Jag har kanske spenderat en månadslön på marknadsföring och börjar nu få skörda frukten av detta arbete.

Men, och men. Jag vill ju ta mig an alltihopa och jobba arselet av mig för att jag ser hur m,ycket pengar jag skulle kunna tjäna. Så även dras jag med i optimismen och känner en enorm bekräftelse som kommer ut av att vara tilltrodd och tillfråpgad att lösa problem. Här kommer problematiken och stressen. Jag är, som berättat tidigare i denna blog, besatt av bekräftan! berusningen med att vara eftertraktad i jobbet är inte på riktigt, det vet jag. Men i och med att jag är så rädd för känslor och relationer efter separationen så är det ett enormt underskott på känslo bekräftan, och jag kompenserar i jobbet.

Jag känner igen det här mönstret och känner att jag är tvungen att skriva ner det för att spräcka bubblan om detta.

Kanske vågar jag bjuda ut nån tjej på middag och få lite umgänge, inte för att jag skulle våga tro att jag skulle våga mer än så, eller ens det. Kaffe är kanske steg 1.
Men oj va jag är bräcklig och "needy"!

Jag skall nog ringa min sponsor och vattna i mig själv, för om jag får bestämma blir det bara fel:-)

Kram,
P

Att göra rätt saker!

Idag har jag lärt mig en viktig läxa. Om jag bara gör rätt saker så blir jag lycklig! Tänk så svårt det kan vara att komma ihåg det enkla i livet.

Ja visste det!

Oj vilken härlig dag i dag! Våren strålar mot mitt fönster och jag känner glädjen växa och bubbla inom mig. Nu skall jag avsluta mina skriv projekt och ta mig ut i den underbart sköna vädret och få lite frisk luft.

Omutligt ärlig

Jag är besatt av att vara omtyckt, älskad och att få tillhöra! Det är sant, och någonting jag måste erkänna ut i etern. Mitt liv går ut på bekräftelse och uppmärksamhet - kanske inte den där totala uppmärksamheten, men att jag har vänner omkring mig som ser mig.

Den är inte så att jag missbrukar förhållanden eller relationer - jag har ju inte ens vågat bjuda ut en tjej på fika ännu sen skillsmässan, men det kommer säkert. Jag är totalt livrädd och har minimal tillit till andra människor. Även så är jag livrädd för att inte duga, vara snygg, vara tillräcklig och eller smart nog.

Känns det igen?

Livet är inte lätt, men jag trivs med de steg jag tagit, och erkännandet kanske gör att jag får chansen att titta på min skeva självbild och ge mig själv en chans.

Det handlar ju oftast om att inse verkligheten och gilla läget. Förändra de bitar jag kan och acceptera det som är.

Glad påsk på er allesammans, våren kommer snart tror jag.

Kram