Fuck all

Idag är jag less. Det är mest på jobbet, så det kanske inte skall beröra mig allt för mycket. Men, jävlar vad less jag är.

Investerarna har gjort slut på våra pengar och är destruktiva i sitt agerande. Inte med vilje, eller utstuderat, men deras risk minimering som är deras fel gör livet en enda lång rapport och mötestid.

Jag är så jävla arg.

Deras strul riskerar att jag inte har råd att åka till barnen i sommar, och då hamnar det närma min grundmotivation. Då kan drömmar om succe och vad det nu är dra sig in i väggen. Jag är inte beredd att jobba under dessa förhållanden med denna ständiga oro och dessa många kockar i soppan. Jag blir helt galen.

Det är skönt att bara skriva av sig. Jag känner hur bitterhet och trötthet äter sig in under skinnet och hur min ilska växer. Det är direkt osunt och jag är säker på att det kommer bli värre om jag inte drar ett streck och säger stopp snart. Jag måste få plats att jobba, lugn att tänka och utrymme att agera.

Att det skall vara så jävla svårt ibland.

Men men. Jag kanske bara behöver säga ifrån, skapa utrymme och känna på hur det känns för att skapa en förändring. Det är nu i alla fall det måste ske nått annorlunda.

Jag tror jag hittade en ny sponsor igår. Vi får se, jag skall fundera i några dagar och känna efter.

Vill säga att sånt är livet, men så här skall livet inte kännas. Det skall få plats lite glädje och inspiration också.

Dålig dag

Mår inte så bra idag. Känner mig nedstämd, lite deppig och har svårt att se hoppfullt på tillvaron. Vet i och för sig vad det beror på till vissa delar, men det är likaväl jobbigt och svårhanterligt.

Har hållit på att förhandla om barnens sommar med exet. Lika oberäkneligt och ostrukturerat som vanligt. Hon agerar i affekt och ger inget. Jag försöker och försöker men i 6 år i rad så har det varit samma visa hela tiden. Min egna ekonomi är väldigt ansträngd och jag vet inte om jag har råd att hämta barnen i sommar. Känns väldigt svårt och jag är rädd för att göra dom besvikna. Men, jag vet de närmsta dagarna hur min situation ser ut och jag hoppas på en lösning.

Var ute två gånger i helgen. Inte sovit riktigt och träffade en tjej igår som jag idag inte alls fick nån signal av.

Jobbet är hutlöst stressigt och trycket är enormt. Vi balanserar med dålig kassa och försöker skära ner kostnader som vår investerare la på oss utan att vi fick kolla. Avtalen som jag fått städa i är vänner till honom och dom har varit hutlöst överbetalda. Mer ansvar, högra tryck och mer att göra - mitt i allt.

Sen kom grädden på moset i dag när jag var hem till min mamma. Hon hade druckit igen och var i väldigt dåligt skick. Skakig, lomhörd och bakis. Maten var bränd, hon åt och gick direkt och la sig och jag kände hur hela min familjesorg återigen gjorde sig påmind.

Problemen och utmaningarna hopar upp sig runt om kring. Livet känns väldigt utmanade just nu. Jag känner mig ensam och vill egentligen gråta i nån famn och bli skyddad från världen. Men, jag vet att även detta kommer att passera och att det blir bra. Får hoppas det blir snart bara så jag kan få lite luft och se lite hopp igen.

Ensamhetens nyck

Det var ett tag sen jag skrev. Jag borde nog skriva mer, för jag tenderar att hålla saker inom mig lite för mycket. 

Jag känner mig ensam för tiden. Svårt att bryta mina mönster, är trött och börjar känna mig lite ledsen. 

Jag vill så gärna ha mer kraft, jämnare med kraft. Men nu är jag inne i en tung period och har jättesvårt att bryta min tendens att dra mig undan. 

Men, det är ju när jag får förmågan att bryta mönster som jag får möjligheten att förändra. Får hoppas det blir så. 

Hårt

Idag är en sån där dag som gör att jag ibland känner ånger för mitt karriärval. Tittar innåt och känner sorg och vånda inför morgondagen.

Jag kommer att avskeda två stycken personer som inte får plats i vår organisation. Den ena har jobbat hos oss i 8 månader och är väldigt bra, den andra i bara några veckor och även han väldigt bra.

Men, jag behöver titta dom i ögonen och säga att dom inte får plats, att det inte beror på dom och att kunderna vi räknade med inte kom in som väntat. De andra som är kvar räcker och vi strukturerar om lite.

Men, det är jobbigt idag. Jag är ledsen och känner stor sorg. Hjärtat är tungt och jag känner smärta.

Förlåt.

Vemodets tunga

Känner mig tom. Ensam, övergiven och trött. Saknaden är så gigantisk stor att det inte finns begrepp som förklarar hålet inom mig.

Klockan är halv 4 på morgonen och jag ligger vaken med jetlag. Har halsont, känner mig dagvill och kan inte slå av huvudet för att sova.

Saknaden, sorgen och tomrummet som blir efter varje avsked blir inte lättare, snarare tvärt om - det blir svårare och svårare att skiljas från mina barn. Att se deras små hjärtan krossas återigen. Att se deras sorgsna ögon söka efter svar. Blicken som läser mina avsikter och sorterar deras små känslor och undrar varför? Varför överger pappa mig igen? Varför får inte jag behålla min pappa som andra får? Varför kan du inte stanna pappa?

Jag märkte denna gång att det blir svårare med åren. Deras mognad gör att frågorna blir direktare, dialogen mer känslosam och kopplingen djupare. Detta var det svåraste avskedet hitintills.

Nu ligger jag här. Ensam, trött och sjuk. Tankarna flyger igenom huvudet, störtar fram i raketfart. Känslorna åker på sin berg-och-dalbana och jag försöker fly ifrån, gömma mig, glömma för ett ögonblick.

Jag gör tvärtom. Jag skriver som det är. Jag låter min sorg bubbla upp. Växa, visa sig och skrika ut sin lidelse. Det känns som jag skall spricka.

Varför undrar jag? Varför gör jag så här? Är det rätt beslut?gör jag det för min skull, deras skull? Vilka motiv och anledningar har jag?

Det är svårt att veta vilka beslut som är rätt. Det är omöjligt att i förväg veta hur det blir efteråt.

Jag vet i alla fall att min kärlek till mina barn är starkare, större och kraftfullare än något annat jag känt. Jag är beredd att gå över vatten, flyga över hav och offra mycket för dem. Jag vet det.

I dag är det sorg. I dag är det ledsamt. Jag är tom och saknar. Deras ord, deras små händer, deras små kluriga förklaringar ekar i mitt huvud och känns i mitt hjärta. Jag måste acceptera det först och inte fly, sen får vi se vad som händer sen. Antagligen studsar jag igen, cykeln börjar om. Mötet blir fantastiskt och vi lever vidare på detta sätt länge ännu. Men min kärlek växer sig starkare.

Höjdsjuka och lyckorus

Nu börjar besöket lida mot sitt slut för denna gång. Massor av kramar, diskussioner och känslor har berört och etsat sig fast.

San Miguel Allende, staden dom bor i är en helt fantastiskt vacker plats. Finns på FNs världsarvslista och hör verkligen hemma där.

Massor med kullerstensgator, konst och vackra miljöer.

Han med lite sol och bad i Zihuantanejo också - ett ställe jag varit i förut och truvs som fisken i.

Nu (i morgon) bär det av hemåt. Kanske är jag lite vuxnare, lite modigare, lite mer lycklig? Jag vet att jag kommer vara ledsnare i alla fall. Mina barn växer sig stor och jag älskar dom med hela mitt hjärta!