Planerande

Sitter just nu och kan nästan hålla andan tills jag åker till barnen igen. Nej då, inte riktigt - jag åker om en vecka och är sjukt redo! Saknar de små liven så fanaliskt mycket så att jag är beredd att skrika rakt ut.

Under helgen så började jag förbereda mig. Köpte lite ritsaker, nått spel och försöker tänka på vad vi skall göra medans jag är där. Planerar till och med vilka middagar vi skall äta, vilken frukost jag skall köpa och så vidare. Skall ha barnen i 10 dagar i sträck, utan att behöva sova ensam. Givetvis skall exet vara med och äta middag under några tillfällen, men jag har bestämt att det är ok.

Håller även på att planera vilka dagar jag skall vara med dom i skolan, när jag skall träffa terapeuter, doktorer och liknande. Jag erbjöd till och med exet att vi kunde möta en terapeut tillsammans om hon kände att vi behövde fortsätta det.

Men, mest av allt är jag glad över att jag fått tag i vad som verkar vara ett bra ställe. Sovrum, kök och tillräckligt med plats för oss alla. Ganska dyrt, men det får vara värt det hela. Jag får skippa nått annat i stället.

Men, mitt i allt längtande så önskar jag nog mest att få träffa en tjej som jag kan tillbringa tid med, småmysa med och utbyta tokiga ideer med. Känner mig riktigt ensam för det mesta och försöker bryta isoleringen med att gå ut på helgerna, umgås med folk och köra på. Men, jag börjar tro att det är något med mig, då jag aldrig riktigt verkar träffa nån med ömsesidigt intresse. Jag kanske är fet, ful och oattraktiv. Kanske är jag sorglig, kanske är det bara att vänta tills det händer. Jag vet faktiskt inte hur man gör. Har helt förändrat min syn på kvinnor och blivit blyg, tillbakadragen och alldeles för försiktig tror jag.