Lycka

Hej.
Idag är jag på väg till barnen igen. Resan kommer att ta 18 timmar, och jag har 3 stopp på vägen. Långt, långt. Men, eftersom jag gjort resan ett 20-tal gånger är det ganska mycket rutin. Jag går in i ett vakuum och glider runt och observerar vad som pågår. Det är faktiskt ganska skönt, att vara en åskådare och iakta vad som händer runt om mig.

Men, nu skall jag i alla fall få tillbringa nästa 2 veckor med barnen och ser hemskt myckt fram emot det. Exet har gått med på min plan och jag skall bland annat få hämta barnen från deras respektive skolor bland annat. Nästa Lördag skall vi tillbringa hela dagen tillsammans, vilket är längre tid än vad jag har tillbringat med dem under 2 år.

Sonen har haft en almenacka på väggen i sitt rum och räknat ner dagarna tills jag kommer. Varje dag den här sista veckan innan jag åker har han berättat hur lång tid det är kvar tills vi ses. Det har känts så skönt att få dela hans uppspelthet runt det hela, men han kommer väl att somna av utmattning när vi väl ses i morgon. Och det är helt ok, han kämpar den lilla mannen med att förstå vad som händer och hur det hela fungerar, och gör ett jättebra jobb.

Dottern har varit lite tyst, kanske är det mycket konstiga känslor och så - men hon ville gärna se mig i morgon också, och jag tror mig veta att hon kommer att vara jätteglad hon också så fort vi ser varandra.

Nej, dags att hoppa i duschen. Och tack morsan för att du ringde och väckte mig. Klockan hade ringt och jag hade somnat om - vilket var lite läskigt.

Slutligen, ett citat som jag fick höra genom en vän:"Må dina värsta fienders kameler inte finna vatten!"

To the best of my ability

Hej!
I dag är en hård dag. Eller, jag kanske borde säga att jag senaste veckan eller så har befunnit mig i en av de tyngsta perioderna av mitt liv.

Mitt ex håller på att driva mig helt galen. Hon kämpar med näbbar och klor för att jag skall betala massor med pengar varje månad i underhåll. Så har det varit ganska länge, hon har sagt en och samma sak sedan jag flyttade till sverige - Jag bor bara här för att komma undan underhållet och jag skall betala underhåll baserat på den inkomst jag tjänade innan allt hände.

Jag vet ju att jag tjänade ganska bra. Livet var enkelt och allt gott. Men, faktum var att jag knäcktes av jobbet och bröt ihop. Hennes oförmåga att lyssna och mötas runt något resonemang i detta gör att jag tror ibland att jag håller på att bli galen.

I detta försöker hon också att försinka förhandlingarna runt min tid med barnen och därmed hålla fast i något som inte riktigt gör någon glad.

Men, jag skall om 3 veckor upp framför en domare och kommer att få rätt att se mina barn. Jag skall sluta vara snäll och faktiskt hålla stånd denna gång. jag behöver inte offra mig i förhoppningen att hon skall bli resonabel och komma till sans. Jag tror inte längre på att hon är kapabel till detta. Faktum är att jag har erbjudit henne att få allt och att hon får behålla allt vi skaffat tillsammans. Men, nu när jag tänker efter kommer jag att faktiskt be om mina saker och erbjuda henne att köpa ut mig ur boet så att säga.

Jag vet att det i vissa aspekter går emot mina principer, men att ge allt till npgon som bara vill ha mer känns heller inte rätt.

Enligt min advokat kommer jag att återfå rätten att se mina barn. Jag kommer att få bli pappa igen. Men, jag skall inte kolapsa på vägen heller.

Jag ber för henne och hennes världsbild. Jag ber om att hon skall börja se mig som en snäll människa som talar sanning, det är faktiskt så idag!

Jag ber också för att hon skall se barnens behov och låta dem vara med sin pappa.

Men mest av allt ber jag om styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att se skillnaden.

Kära River och Saffi, pappa kämpar för att få vara i era liv och kommer inte att ge upp. Jag gör allt i min makt för att rätta till det jag gjort fel. Tro inte på mamma när hon säger att jag övergett er, jag kämpar för att få vara er nära varje dag, varje minut. Ni är det viktigaste i mitt liv och jag älskar er båda mest av allt i livet.

Ork och kraft

Hej,Kom hem från Gotland i Måndags efter en underbar helg. Hade det skönt och avslappnat, det var på tiden faktiskt - för jag känner hur jag fått kraft att ta itu med mina känslor runt barnen lite mer.

I går kväll fick jag för första gången se läkarrapporterna för min son. Han har fått diagnosen ADHD, vilket i och för sig var något som jag haft klart för mig under flera år, men nu finns det dokumenterat. Hans utveckling ligger på en 4-årings nivå och han är snart 6. Det är jobbig som förälder att höra detta.

I och för sig så är det inte konstigt, han fick det jobbigt när kaoset satte igång och jag flyttade ut. Vi bråkade och stog i. Exet har dock gjort ett riktigt bra jobb att söka och få hjälp med terapi och liknande. Men, grejen är att jag igår fick 25 sidor rapporter och utlåtanden från doktorer som Exet samlat på sig.

Först rapporten var från 2006 och sista för någon vecka sedan. Hon tycker inte att hon behöver dela detta med mig och har därför hållt detta för sig själv. Delar av hennes argument i det hela är att tack vare hennes sakkunskap och Sonens behov gör att hon skall ensam ha vårdnaden och betsämma när jag skall se dem.

Men det är för mig stora hål i hennes argument. Och i går natt var jag tvungen att skriva till min advokat och berätta om hennes familj, sitt beetende och hur det succesivt har blivit allt värre. Det står också klart för mig att hon är kapabel att resonera sig till i stort sett vilken sanning som helst. Att tid har passerat och besöken gått riktigt bra glömmer hon och bara ignorerar. Men, detta är snart över och jag hoppas vi skall få komma vidare snart.

En oro som ligger i botten är mitt gröna kort till USA. Om jag skulle vilja bosätta mig där och jobba behövs mitt gröna kort. När vi skiljer oss kan hon ringa till INS och berätta detta och på så sätt dra tillbaka detta. Hon gör det då omöjligt för mig att bo nära mina barn längre än 3 månader i stöten. Jag vet att hon är kapabel till detta och ber om att hon inte kommer att gå så långt. Men, jag står fast i min övertygelse att jag gör rätt och min roll som pappa kommer att bli möjlig.

Det står någonstans att man skall be för ens ovänner - Jag ber för henne att hon skall acceptera verkligheten och titta sig omkring och se vad som pågår. Jag ber att hon inte skall behöva vara arg längre och finna ro i sitt liv. Jag ber att hon skall sluta kriga och finna ödmjukhet.

Jag ber om rätten att få vara med mina barn.