Gamla vänner...

Hej igen.
Allt gott på väst kusten. Vädret är sol, sol och sol!

I går fick jag också chansen att tillbringa tid med en vän jag lärde känna under den sista tiden jag bodde här. Vi gick ut och käkade lite på Haigth Street och gick på möte ihop. Riktigt skönt att få gottgöra med vänner och visa att det går bra. Jag riktigt känner hur jag växer av detta och finner förnyad kraft genom att lyckas. Givetvis skall man alldrig ta ut vinster i förskott, men resan har vida överträffat mina förväntningar.



Ser fram emot en ny dag med jobb och barnen. Skall faktiskt gå med min son till hans Lekterapi där de lär honom att hanteras med sin Autism och få en chans att prata med terapeuten. Detta är en del av min resa, att ta ansvar för barnen och växa in i en roll som likvärd förälder - men oj så viktigt det är att inte ha måsten i denna process. Jag måste hela tiden jobba med att befria mig från hur det skall vara, betämda åsikter om resultat och förväntningar. Jag kan kontrollera min del, och jag tycker jag gör ett riktigt bra jobb.

;-)

Förtroenden

Har haft en helt underbar dag idag. Jobbig men ack så produktiv. var på ett möte mitt på dagen och sedan skulle jag åka och möta min mentor på eftermiddagen. Efter att ha bytt bussar, så tittade jag ut genom förnstret och såg av en slump en gammal vän. Hoppade av bussen och fick en god pratstund med en människa som faktiskt betyder jätte mycket för mig. Vi skall ses i morgon, gå på möte och käka en bit på kvällen.

men, det var ju inte riktigt det jag tänkte på, utan hur denna resa handlar mest av allt om att återuppbygga förtroenden och be of förlåtelse genom att visa vad som har hänt med mig. Jag träffade min mentor som jag har massor att tacka för. han har stått vid min sida och hjälpt mig i jobb och stöttat min familj under hela min resa under de sista åren. hans stora hjärta och kunskap gör att jag får chanser som få andra människor får.

Samma gäller ex frun. Efter allt kaos som varit, och de sorger som kommit på köpet har jag mycket att bygga upp - speciellt som förälder för barnen. Hon har gjort ett underbart jobb med barnen, och kämpar tappert med att bära hela ansvaret. Givetvis så är hon rädd för att kaoset skall komma tillbaka, det kan jag förstå, och hon all rätt att känna så.

Under de senaste dagarna har jag så sakta men säkert fått chansen att visa min övertygelse att gottgöra och kraften att förändra det jag kan. Jag har ringt punktligt på de tider jag sagt. Jag har kommit på de tider vi betämmt och fullföljt de löften vi haft, både med min mentor och med exet. Jag känner att jag gör stora framsteg och att jag faktiskt börjar bygga upp förtroendet igen. gentemot barnen har jag vid två tillfällen kunnat vara själv med dem. Jag har verkligen anstängt mig för att hålla löften om tid och haft koll. Jag börjar även återfå förtroendet med min mentor där jag skall under två dagar denna vecka hjälpa honom med lite jobb och representera honom i förhandligar.

Båda dessa kommer som ett resultat av att jag gör det jag ska. Jag är ohyggligt medveten om att jag faktiskt måste jobba för att få det jag vill ha, jag är också medveten om att jag måste ha tålamod. Inget kommer direkt, och bara tid och fotarbete kan bygga tillbaka det jag en gång valt att försaka. I dag känner jag en enorm tacksamhet för att jag faktiskt är den jag är och har de förmågor som krävs för att få tillbaka tilltron från människor som inte riktigt visste vad de skulle tro tidigare.

River blev sjuk idag, han kände sig varm och fock åka hem från dagis. Jag tänker på honom och hoppas han mår bättre. Om ni vore här mina vänner skulle jag ge er alla en kram för att dela med mig av den styrka och kraft jag känner just nu - den är ljuvlig och sund. I dag känner jag verkligen all möda värd och de beslut jag tagit tidigare varit riktiga. Livet har en mening och jag står mitt i!

Mina kära små saker...

Hej igen,
Hade en helt suverän dag i går, Lekte med barnen i en park och brände mig i solen. Sommaren är här, och vädret är helt fantastiskt varmt och skönt. I och för sig så glömde jag att paka undertröjor, men jag får väl gå och handla nått.

Appråpå leka med barnen! Min son har en svag autism. Det är inte lätt att hantera som förälder, men jag inser mer och mer att det faktiskt är så. Han kämpar med att försöka leka med sina jämnåriga, men faller in i ett mösnter där han tyr sig till de unga och har på nått sätt stannat i växten mentalt. Jätte jobbigt att inse, för han är den mest älsk värda människa jag träffat och jag har en väldigt speciell relation till honom. Mycket av det hela kanske handlar om att vara vilse i en värld av bråkande vuxna, men han har det jätte jobbigt.

Igår så provade jag att se hur det går för honom att leka i grupp, med andra jämnåriga. Jag kanske har lättare för att se dessa saker än mitt ex. Hon sitter ofta och pratar med sina kompisar och har jättesvårt att lugna ner sif till den nivå där hon kan iakta. Men, i alla fall - vi började spela lite Baseball och så sakteliga kom det ett helt gäng med ungar som ville slå på bollen också. Efter att ha roddat med turordning och liknande såg jag denna lilla man skina upp som aldrig förrut. Han slog bollen, härm,ade de andra killarna och tog för sig i att hämta bollen, springa ikapp och slå långt.

Även om doktorn har gett en diagnos på lätt autism, så ser jag hur jag som förälder kan bidraga till min sons tillväxt och ge honom ett självförtroende som inte finns där som det har varit tack vare att jag varit borta så länge. Skön insikt.

Och så till busfia och hennes eskapader. Hon är två pr och riktigt smart. Dagis fröknen säger att hon är ett geni, och som pappa blir man ju stolt av att höra det. Men, hon tar för sig och har ett känslomässigt språk som få andra. I och för sig kämpar hon med att dela med sig, men charmen är totalt avkädande. Pappa är fullkommligt lindad runt hennes finger. :-)

Och nu till den hårda bistra värkligheten, jag har sårat en vän genom denna blog. Vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till detta, men det handlar om missförstånd och tolkningar av ord. Inte roligt, men jag framhäver rätten att processa det jag behöver, utan att nämna namn, på det sätt jag behöver. No games.

Dagen idag ser ut som igår, solen står rakt upp och bränner på mitt arma, nordiska skinn som är som rostad lök redan. Men, jag och barnen skall träffas på ett museum om en och en halv timme för att leka själva i 2 timmar. Det är första gången på nästan 2 år som jag är ensam med mina barn och är känslomässigt medveten (!). Jag är säker på att det skall gå bra, men det känns att jag inte riktigt är så van med detta.

:-)

Lycklig

Hej allesammans,
Nu är jag så framme igen hos barnen. De kom och hämtade mig vid flyget i går kväll och såg lika lyckliga ut som jag kände mig. Sonen som är 5 hade en massa planer och Tacitos, och dottern som är 2 ville jämföra skor och hålla handen hela tiden.

Efter 18 timmar på flygplan och flygplatser va jag helt slut när jag landade. Allt gick bra med resan men jag lyckades inte sova en enda minut, kanske inte så konstigt med tanke på vad som väntade väl framme.

Efter att de hämtat mig på flygplatsen (tackasam för att exet kan göra så, hämta mig) åkte vi till ett burrito ställe och beställde in en massa mexikansk snabbmat.

Efter en timme eller så var det läggdags för barnen och jag började krokna på allvar. Så, efter lite diskution om att jag faktiskt kommer tillbaka idag, och att det inte riktigt är så bra för mig att att stanna i huset efter så lång tid borta. (Sonen ville ju givetvis att jag skulle komma och läsa sagor när han skulle i säng) så tog jag mig ner på stan och checkade in på Hostellet. Till min förvåning hade dom rustat hela stället, och med ny IKEA madrass i sängen och 3 andra okända i rummet så sov jag ovaggat i 9 timmar.

Nu sitter jag här med en jätte kopp kaffe från Starbucks som ligger alldeles runt hörnet och är öppet dygnet runt. Kopp storleken är en ganska rolig grej, Venti betyr liten och jag tror det är 6 dl kaffe i den och klockan är 6 på morgonen.

I dag så skall jag träffa dem mest hela dagen, jag skall ta mig di om en stund och gå ner till Farmersmarket med dom för att köpa lite snacks och frukt. Sen skall vi åka till en lekplats. Planen var att vi skulle vara på beachen, men det blev inte så. Får se hur eftermiddagen ser ut, men det känns ok med lösa planer.

Idag ber jag om att få styrka att lämna det jag inte kan förändra (ex. frun) och låta dagen komma till mig. Jag ser fram emot att får tillbringa tid med barnen och under kvällen träffa min gamla sponsor som lovat att ta med mig till ett möte.

P

Känner oro...

Ja, nu är det snart dags - jag skall på fredag få träffa barnen igen. Ser ju jättemycket fram emot det och så.

Varje gång jag skall köpa några kläder åt barnen så är det något som sätter i gång inne i mig. Under den senaste veckan har jag börjat tänkt på vad jag skall köpa i present till barnen, och igår så kom jag så till skott. Köpte en liten klänning, en jacka och lite underkläder - allt väl så långt. Men så idag när jag pratade med dem så började min outröttliga bekräftelse känsla vakna till liv. Jag vill ju säga åt dem att jag kommer nästa helg, att jag är på väg. Men enligt sonens terapeut skall jag helst vänta tills det är 3 dagar kvar.

Det är så jobbigt att sitta med så mycket uppdämda känslor inom mig och inte kunne ge utlopp för dem. Jag har alltid haft det jättesvårt med stora känslor. Har inte kunnat vänta på julklappar och så. När jag skulle förlova mig och hade köpt ringen och kom innanför dörren hemma kunde jag inte fullfölja planen för kvällen, utan jag gick rakt fram till henne och tog upp ringen, frågade om vi skulle gifta oss. Kanske inte det mest romantiska, men det är jag - impulsiv, direkt och intensiv.

Så, nu sitter jag här med en massa oro för att barnen inte skall tycka det är roligt att se mig, inte vilja ge mig bekräftan eller inte reagera. Visst, jag vet att det är rädslor och att det inte alls betyder att det är så det kommer att igentligen bli - men det är så jobbigt att inte kunne ge utlopp för all den energi som byggs upp på insidan. Jag har tränat båda igår och idag, gått på promenader och försökt ta det lungt - men jag märker att mitt tålamod tryter och att jag vill ha instant gratifications.

P

I mina lurar #2

I mina lurar

Min barn

Känner att det nu börjar pirra i magen igen.

Om 10 dagar så får jag se er!

Jag kommer att få krama er, pussa er och se er. Jag får höra era ord och känna era händer. Kanske får jag torka era tårar, men jag kommer absolut att få höra erat hjärtliga skratt. Förhoppningsvis kommer jag att få svara på era frågor, höra era svar och se er lära något nytt.

Jag ser fram emot att få se er, ni härliga små ting.

Det blev bra...

Efter att ha pratat om mina spöken häromdan, så känns det bättre. Jag har funnit lugnet igen och har någorlunda ro i kroppen. Inte för att jag är en speciellt rofylld person, men jag har ganska lugna stunder i alla fall.

Det är som du (!) sa, att prata om spökena gör att de försvinner. Jag måste lära mig att erkänna vad som pågår, och prata om det. Det är faktiskt så att ensam inte är stark och jag måste komma ihåg det.

Konstig känsla...

hej,
Vet inte riktigt vad jag känner idag. Låg i går kväll och kunde inte sova. Funderigar och stoj i trappen gjorde att jag somnade och vaknade med ett ryck flera gånger. Känslan idag är en känsla av utanförskap, självkritik och självförakt. Vet inte riktigt varför, men jag nojjar på vad andra tycker om mig, hur andra ser mig och vad de kanske tror om mig.

Det är inte vackert, och det känns inge bra. Det är väl nått som jag bearbetar som skall ut. Jag får ha tålamod och lugn. Kanske blir det en springrunda ikväll. Känns som om jag måste göra nått för att komma loss ur detta mående.

Mycket handlar säker om att jag skall få träffa barnen om en och en halv vecka. Mycket skuld och skam runt att jag flyttade dyker givetvis upp och jag får ta det för va det är. Men, att prata om det kanske gör att spökena på insidan försvinner.

:-(

Solen lyser, och jag har ju mycket att vara glad för...

Energi från pengar!

Insikt nr. 2. Jag får en massa död energi när jag har pengar. Om jag är utan så känns livet grått och trist. Jag har ingen energi och allt går på vilopuls. Men, när pengarna kommer så blir tillvaron ljus, stark och hoppfull.

Patetiskt igentligen. Mitt liv är styrt av något utan själ, känsla eller energi.

Jag måste finna aktiviteter som gör att jag får energi och engagemeng som inte kostar pengar. Är det nån som vet vad man skall göra?

Inte behöver jag vinna inte:-)

Ibland så kommer insikten av sig självt!

Längtar så jag kan bli tokig...

Jag är lycklig idag.

Nu är det bara två veckor tills dess jag skall få träffa mina köra små barn igen. denna gång har det så tagit 3 månader sen jag såg dem sist. Jag kan leva med det. Sist var tog det ett helt år och jag kände att jag höll på att ramla isär som människa strax innan jag kom dit i Januari.

Mitt ex och jag har ju nu kommit till den gemensamma insikten att vi inte skall fortsätta, och allt har gått så mycket lättare efter det beslutet. Vi har inte haft en enda konflikt där känsloutbrott gjort livet surt för någon av oss.

Denna gång är planen att jag skall ta med mig barnen och gå på Exploratorium för en halv dag av otroligt rolig upptäckande. Oj va jag ser fram emot att få rå om dom för mig själv en stund. Det är lite skrämmande, men jag längtar efter att få vara förälder, ta mitt ansvar och få vara en vuxen i deras värld.

Vart tog den fina våren vägen?

Hej.
Det var ett tag sen, sist jag skrev satt jag i min lägenhet i hudik och var rädd och orolig för flytten. Sagt och gjort kom jag så på plats. Allt har varit mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Har väl i all ärlighets namn inte kännt efter riktigt heller, utan har väl mest stressat runt och försökt finna en tillvaro.

På den vecka som gått har jag hittat ett gratis gym, ett innebandy team, varit på date, har lagat fantastisk köttfärs sås och framför allt kännt ett lugn i tillvaron. Mardrömmarna som fanns i hudik har försvunnit och jag har smilat en hel massa hela veckan.

Mest av allt tror jag att jag är glad för att om 2 veckor åker jag och träffar barnen igen. Denna gång har vi planerat att jag skall ta hand om dem själv under några timmar båda helgerna jag är där. Skall bli suveränt att få vara pappa och ta hand om de små liven.

annars har det inte hänt så mycket. Jag var ut på en minidate i lördags. Efter att ha fått några leenden och någon dans började jag känna mig värdelös och tackade sedemera för mig och gick hem. Men, det var ett framsteg, det var nya människor och jag tog initiativet. Får bara se till att jag inte blir besatt av bekräftan, utan håller mig till ett makligt tempo.

-P