Så bär det av snart igen

Efter nio dagar är det snart dags att åka hem igen. Jag är så underbart lycklig och fylld till brädden av kärlek till de små liven och känner att oberoende av alla pengar det har kostat så har veckan gått jättebra.

Just nu är klockan halv 6 på morgonen. Jag gick och la mig med barnen runt halv nio i går, efter en hel tokig kväll. Rivers skola hade en festival med massa små spel och hoppborg där alla biljetter samlade in pengar till programmet.

Sockervadd, popcorn, flera klubbor och massor med barn. Vilt, tokigt, roligt och spännande. Det var en kväll som de sent kommer att glömma tror jag!

River och Saffi var i alla fall helt slut när vi kom hem. Lite TV och Saffi tvärsomnade. River höll ut lite mer, men somnade tillslut som det barn han ändå är. Jag tror de kommer att sova en stund till, hoppas det i alla fall - för jag sitter i köket med en kopp kaffe, datorn och reflekterar lite över veckan som varit.

Rutiner, skola, terapi, ballett klass, fotbollsmatcher, middag, TV, inköp av kostymer och hemläxor. Jo, det har varit hårt jobb - men jag tycker någonstans att jag fixar detta helt ok. Jag har hållit mig lugn och harmonisk hela veckan. Har till och med kunnat jobbat lite.

Men, i morgon så hämtas dom av Exet igen och detta besök tar till ända. Jag vet inte riktigt vad barnen tror och känner - men om jag kan läsa deras tankar så är de helt lyckliga med detta också. River är givetvis lite ledsen för att jag skall åka, men vi har redan börjat planera nästa besök. Vi skall ta oss upp till Lake Tahoe då och prova på lite pulka åkning och snöbollskrig. Avsikten är att berätta hur det är i Sverige på Vintern och försöka få dem att förstå att livet är olika på olika platser.

Men, jag tror samtidigt att det är ett försvar från min sida, att leva lite i framtiden och planera nästa gång. Det blir lättare då. Kanske är det svårt för små människor att relatera, men förhoppningsvis så går det bra det också.

Nu skall jag i alla fall hem. Mycket jobb väntar och lite små katastrofer som skall redas ut. Jag behöver jobba på att finna någon partner, så livet blir mindre ensamt. För det är vad det är - ensamt, allt som oftast.

Ha det bra allihopa.

Sugarhigh!

Jag, sent skall man lära sig av misstagen. I helgen så har båda barnen varit hos mig hela tiden, och sin vana trogen har de också lärt sig hur man övertalar pappa att köpa vad de vill. Sagt och gjort gick helgen i godisets tecken. Gummibears, lollipops, chipspåsar och tuggummi.

Lördagen var ganska ok. Det var ju inte så många saker att tänka på efter fotbolls matchen på morgonen. Vilken förövrigt var superduper. River älskar tydligen att stå i mål, och med en perfekt pose skyddade han målet som om det gällde liv eller död.

Men, åter till godiset. På Söndagen började jag se lite tecken på kort stubin, stress och högljudda barn. På eftermiddagen, när saffi skulle sova bidde det inget alls. hon låtsades sova i två minuter - sen kom hon med den utomordentliga idéen att hon kunde sova i soffan - eller i kojjan dom byggt i vardagsrummet. Jag vart lite slapphänt och lät dem göra det - så, naturligtvis blev det ingen tupplur.

Framåt kvällen när Exet var här och åt bröt River ihop. Han ville inte krama exet när hon kom, gömde sig bakom mig och hade jättesvårt med allt. Tillslut så började han äta och genast blev det normalt igen. Men under kvällen så haglade frågorna om godis vidare - men jag gav inte upp. Hopp i säng, lite irritation och sen sov de som små duvungar.

Till min stora förvåning satte sig Saffi som är 3,5 år vid frukost bordet i morse. Sömnen satt ognuggad i ögonen och håret stod åt alla håll. Jag hade precis satt omeletten på bordet och sa varsågod. Hon tittade på maten, skrynklade ihop munnen och tittade på mig med flörtiga ögon - jag vill ha godis i stället!!!

Ja, som man bäddar får man ligga. Halloween på fredag och godis i stora massor. Men, efter en diskussion över matbordet sa vi tillslut i kör - inge mer godis förens Halloween! Inte för att jag tror att det kommer fungera!

På plats

Så där ja. Idag skall jag få hämta barnen på skolan och ha dem i 10 dagar. Känner mig både nervös och förväntansfull på samma gång.

Dels är det mycket rutiner som skall fungera - matlåda i skolan, hemläxor, middagar och allt där i mellan. Men, någonstans under känslorna känner jag en trygghet och ett ansvar att fixa alltihopa. SÅ, det skall nog gå riktigt bra med det hela.

Pratade just med barnen och frågade om det hade lust att gå med och handla idag? Saffi är så skön, hon sa nej - gör det innan du hämtar mig så har vi mer tid att leka. Sagt och så blir det!

Annars så sov jag riktigt dåligt inatt, det brukar vara så andra natten - jetlaggen är som värst då. Somnade runt 11 och vaknade runt 5. Så, det blir en tupplur under förmiddagen och tidigt i säng med barnen ikväll.

Men, stället jag hyrt känns bra - 2 rum och kök och helt ok. Sist jag var här hyrde jag bara ett rum utan kök, och det blev alldeles för påfrestande. Men, nu skall det nog gå bra i alla fall.

Idag blir det lungt med barnen - vi skall landa på stället och prata med varandra. Kanske laga lite middag ihop och kolla en film. Sen är det hopp i säng som gäller.

Jag känner riktigt hur det spritter i kroppen och att jag är innerligt lycklig över att få hämta barnen i eftermiddag. Pappatime, here i come.

P

Borde kanske vara arg...

Hej. Sitter just nu på Arlanda och har checkat in på en jumbojet som är ombyggt till ett hostel. Skall med planet i morgon kl. 06.40 och äntligen få tillbringa lite tid med barnen igen.

Sin vana trogen håller exet på med sina grejor just innan för att på något sätt skapa ilska och irritation som en välkomst present. Det börjar bli en vana, så jag får bara glömma det och fokusera på det roliga.

Men, när vi planerade besöket så bad hon mig komma två dagar innan så barnen hinner bli vana att jag är här igen. Ok, sa jag och tänkte att det betyder att vi skall ses dom två dagarna också. Enligt den plan vi tidigare gjort upp skulle det vara så - men så satte jag stopp för att hon är med i klassrummet hos river på nått event runt halloween. Jag har blivit så förödmjukad förrut av detta så jag kände att det var bäst att be om rätten att säga nej i domstol. Så domaren höll med mig, och hon skall inte dyka upp, planera in sig i våra aktiviteter eller på annat sätt styra runt barnen när jag är här.

Tydligen blev hon riktigt sur över detta, för nu är den överenskomna planen helt ute - jag skall ha barnen från Torsdag till och med nästa söndag. Jag skall hämta dem på skolan på torsdag. Ok, fint...men sen då! På Söndag hade jag gått med på att hon skulle få eftermiddagen med dem, Halloween skulle jag komma över och tillbringa den tillsammans etc. etc.

Jag känner någonstans att hon försöker skuta ifrån sig nått som inte känns bra genom att ta någon kontroll, och det är väl helt ok. Men, frågan är ju om jag då skall hålla kavr de olika saker jag gick med på runt hennes vilja runt barnen. Skall jag bjuda henne till middag på söndag? Skall jag planera att vi spenderar Halloween tillsammans? Jag litar heller inte riktigt på att hon kommer att packa deras väskor med allt som behövs heller. Skall jag hämta barnen och kläderna på skolan?

Hon var väldigt noga med att vi skulle efterfölja domarens beslut, men inga praktiska detaljer, bara vad som inte händer. Ingen tanke på att det finns andra planer som vi tidigare kommit överenns om eller nått. Faktumet att jag åker två dagar tidigare var ju för att hon bad mig i första läget. Snurrigt, snurrigt.

Ibland önskar jag att hon någongång kommer att överkomma sina ilskor och sin aggression - men med tanke på vad som hänt i dag och hur det ser ut så fortsätter det som det alltid gjort. Sista minuten ändringar, förklaringar som om det var hennes ide och total avsaknad av detaljer - bara rättfärdiganden.

Men, men. Jag är på väg. Jag säger ok och tar inga förhastade beslut. Jag gör som vi kommit överens om och ägnar mig inte åt att ge igen med att ta bort hennes tid som hon bett om. Jag ställde en rak fråga till henne: Hur tänker du runt kläder till barnen, middag för söndag och halloween och lämnar tillbaka problemet till henne!

:-)

Lång natt!

Sov riktigt oroligt i natt. Vaknade kl. 3 och var tvungen att gå upp lite. Kände en bekant rädsla som vart väckt och anspänningen och adrenalinet pumpade en stund.

Vet inte riktigt vad det var. Vet att jag drack kaffe sent och hade svårt att somna, men bilderna i drömmen var de där jagade grejjorna som jag haft under perioder.

Somnade i alla fall igen och vaknade runt 8 nu på morgonen.

Men, känner mig lite off idag och vill inte riktigt!

Planerande

Sitter just nu och kan nästan hålla andan tills jag åker till barnen igen. Nej då, inte riktigt - jag åker om en vecka och är sjukt redo! Saknar de små liven så fanaliskt mycket så att jag är beredd att skrika rakt ut.

Under helgen så började jag förbereda mig. Köpte lite ritsaker, nått spel och försöker tänka på vad vi skall göra medans jag är där. Planerar till och med vilka middagar vi skall äta, vilken frukost jag skall köpa och så vidare. Skall ha barnen i 10 dagar i sträck, utan att behöva sova ensam. Givetvis skall exet vara med och äta middag under några tillfällen, men jag har bestämt att det är ok.

Håller även på att planera vilka dagar jag skall vara med dom i skolan, när jag skall träffa terapeuter, doktorer och liknande. Jag erbjöd till och med exet att vi kunde möta en terapeut tillsammans om hon kände att vi behövde fortsätta det.

Men, mest av allt är jag glad över att jag fått tag i vad som verkar vara ett bra ställe. Sovrum, kök och tillräckligt med plats för oss alla. Ganska dyrt, men det får vara värt det hela. Jag får skippa nått annat i stället.

Men, mitt i allt längtande så önskar jag nog mest att få träffa en tjej som jag kan tillbringa tid med, småmysa med och utbyta tokiga ideer med. Känner mig riktigt ensam för det mesta och försöker bryta isoleringen med att gå ut på helgerna, umgås med folk och köra på. Men, jag börjar tro att det är något med mig, då jag aldrig riktigt verkar träffa nån med ömsesidigt intresse. Jag kanske är fet, ful och oattraktiv. Kanske är jag sorglig, kanske är det bara att vänta tills det händer. Jag vet faktiskt inte hur man gör. Har helt förändrat min syn på kvinnor och blivit blyg, tillbakadragen och alldeles för försiktig tror jag.

Tidigt, tidigt...

Vaknade halv 6 i morse. Visst, jag gick och la mig vid halv 10 - så jag fick ju sova ganska länge, men anledningen är en annan. Om lite mer än 2 veckor skall jag åka och besöka barnen igen. Känner riktigt hur det nyper i bröstet när jag tänker på det, saknar barnen så mycket så jag håller på att spricka.

Men, i och med att det också då handlar om en process med exet så är det därför jag vaknade i morse. Hon har så svårt att acceptera att tiden runt besöken med barnen är min - och inte våran. Nu har hon planerat in flera gemensamma saker som ligger på schemat - Halloween firande på skolan, fotbollsmatch och Halloween firande i kvarteren där hon bor.

Jag såg detta i veckan, då hon helt utan att kolla svarade på någon inbjudan från skolan att hon kommer med på festligheterna. Jag ställde först en försiktig fråga om hon ansåg att hon skulle deltaga, och svaret var ju självklart. tack vare att besöket ligger på en festlighetshelg så måste ju planerna förändras. Jag svarade inget direkt utan lät det ligga till sig.

Så, i morse vid halv 6 vaknade jag av att jag drömde mardrömmar om bråken runt besöken och hennes argument. Jag tog det som en signal att säga nej och hänvisa till domarens ord: "Jami skall inte på något sätt dyka upp, komma förbi eller planera in sig i normala aktiviteter runt besöken - den här tiden är till för pappan att vara med barnen och så är det".

Känner massa irritation över hennes sätt att argumentera och ta för givet att hon kan göra som hon vill - så jag sa helt enkelt nej. jag tror mig ju veta att hon inte kommer att rakt av acceptera detta - men så må det vara. Jag skall stå på mig denna gång och hålla fast.

Känner i detta att jag samtidigt blir medveten om mina brister och karaktärsdefekter, är konflikträdd och känner mig svag och utsatt. Men, om jag nu bara hittar ett bra ställe att bo på - vilket jag måste tro på - så skall detta gå bra det också. Hon får anpassa sig och ta detta. Jag vill inte ha henne petande i allt hela tiden, utan skapa en separat verklighet för barnen i detta. Domstolen är på min sida i detta, så jag behöver inte vara orolig - men det är väl rädslan för bråken som kan tänkas komma när hon inte får det på sitt sätt som är det jobbiga.

nu skall jag iväg och spela innebandy och springa av mig lite av av anspänningen, det blir nog bra bara jag tar det lugnt, gör det jag skall och håller mig till planen.