Kanske idag

Vaccum

2011-04-06T22:21:00.000-07:00

Hej,

Det verkar som jag inte riktigt får fart på skrivandet igen. Jobbar en hel massa för tiden och känner att jag är på gränsen till vad jag klarar av som människa. I och för sig är det ju ett ganska litet problem, men jag bränner sakta ut mig igen.

En sak som slår mig är att jag under dessa perioder blir väldigt ensam i livet. Dels så reser jag en massa, dela är jag trött och måste vila när jag är ledig. Det börjar så att säga krypa sig på igen att jag är ensam och trött. Ingen bra kombination för en människa som mig.

Kom hem från USA i lördags och har varit på jobb resa hela veckan. Vart sjuk under slutet av resan och känner efterdyningarna fortfarande. Jettlaggen gör att jag har det svårt med dygnsrytm och sömnen kommer inte naturligt. Jag känner mig pluffsig och tjock, sliten och oattraktiv.

Mitt i detta så saknar jag samtidigt en partner och nån att dela vardagen med. Men, helt ärligt så tror jag inte att det är en så pass inviterande situation som jag projicerar ut till omvärlden för att attrahera nån heller. Reser jämt, är trött och saknar mina barn. Inte så mycket glädje och hopp i det.

Men, men. Livet är ju också fantastiskt just nu. Jag hanterar mitt liv med glans. Försöker hantera mina situationer på bästa möjliga sätt och känner en sorts kontroll över mina reaktioner. Det blir inte för mycket självfokus eller någon form av offerroll.

Känner glädje dock att vara Patric idag. Längtar efter tid med mina vänner och vill hitta ut ur isolationen. Måste ta tag i mina rädslor lite för att komma vidare. Och det är kanske vad jag skall göra i helgen - ta tag i en liten sak och inte bara vara själv hemma - utan ta mig ut och kanske lyssna på musik. Är sugen på Maxim i gävle, får kolla om det är någon intressant konsert där kanske.

Tack och hej, leverpastej.

En vanlig söndag - tror jag?

2011-02-20T10:04:00.000-08:00

Sitter och funderar lite på vad normalt är egentligen. Hur mår man när det är ok? Finns det någon skala av reaktioner och känslor som manifesterar vårt mående.

Jag mår ganska bra. Känner mig lite darrig och flackande i blicken efter allt resande. En kompis sa det igår - att jag kändes flackande eller ostadig på nått sätt. Känner liksom en rotlöshet inom mig som kommer efter att jag rest omkring i stort sett i 4 veckor nu. Kom hem i Fredags kväll och kände att det nästan gjorde ont i kroppen.

Efter en långpromenad med A så kände jag att i alla fall cirkulationen kom tillbaka och jag fick frisk luft. 3 timmar i kylan kanske inte var optimalt hur hälsosynpunkt, men det känns bra nu i alla fall. Jag skulle gärna vilja åka till simhallen, men känner en liten förkylning som ligger och vill liksom inte låsa fast den i kroppen med att ta ut mig i bassängen och bastun.

Annars är funderingen om vad som är normalt mest fokuserad på förhållanden. Till mig själv, till vad jag kan, till andra och förväntningar. Mycket av mitt liv har handlat om snabba reaktioner och krishantering. Jag ser det som en bra kunskap och färdigheter som jag inte skulle byta för något. Men nu när det mer börjar handla om en mogenhet i allt möjligt så är det inte reaktioner som behövs, utan aktion. Förberedande arbete och med långsiktiga förväntningar.

Känner förresten att det är ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv att flytta tillbaka till Falun. Känns som jag hör hemma här och har mina rötter här. Jag får en massa existentiella signaler från detta och stoltheten över mig själv har börjat växa väldigt mycket.

Idag känns det som jag i alla fall landat. Var hemma hos morsan och käkade god mat i efter middags, tog sen en tupplur på en timme och sitter nu här och funderar om jag skall ta en kvällspromenad. Tror inte det blir av idag, utan jag tar en i morgon, eller kanske tar mig till simhallen till och med.

Har egentligen inte så mycket eller stora funderingar, men ville bara förmedla att jag har det ganska normalt. Trött och sliten efter en lång resa, men hoppfull och tacksam för att jag snart tar min 3:års medalj. 1 Mars 2008 började mitt nya liv som jag är tacksam över och tar på största allvar.

Hej.

Hemma bäst

2011-02-09T12:10:00.001-08:00

Kom hem igår natt efter 36 timmars resa. Gick på flyget i Los Angeles och Disneyland på måndag lunch svensk tid och kom hem sent Tisdag kväll. Känner i kroppen att jag är trött och sliten. Men, oj va skönt att det är att vara hemma.

Det har varit underbart att se barnen. Vi hade det fantastiskt på Disneyland, även om exfrun var med. Hon och jag kom bra överens faktiskt. Ända tills jag skulle säga hejdå på flygplatsen, då kom den dåliga sidan fram igen med sura kommentarer och tvära kast i planerna. Helt plötsligt skulle jag snabbt säga hejdå och gå, och jag blev givetvis väldigt irriterad. Men, jag försökte hålla mig lite kort och sa hejdå och gick.

Efter ett tag så slog det mig att det hon visade var något helt annat i stället, hennes reaktion var mer en reaktion än en dålig avsikt.

Det var första gången på 4 år som vi tillbringade mer än nån timme i samma rum. Nu bodde vi i angränsande hotellrum och umgicks dygnet runt. Jag kände att hon kanske blev påmind om en sorg av att umgås och reaktionen var inom henne och hur hon hanterar sina känslor för mig, eller minnet av det som var eller vad det nu var.

Det blev klart för mig att jag behöver vara ödmjuk i detta. Kanske inte säga så mycket, utan inte kräva mer just nu. Ligga lite lågt för att låta hennes känslor ebba ut och så.

Det är en viktig läxa som jag måste ta åt mig. Jag har haft som vana att kräva perfektion av andra och deras beteende. Jag behöver förstå det större i varje given situation och se bakomliggande orsaker till en annan människas handlingar. Ödmjukhet mot andra.

San Francisco on my mind...

2011-02-03T10:56:00.000-08:00

Hej alla,

Sitter och njuter av barnens närvaro. Har varit här sedan i fredags och börjar känna att jettlaggen har gett mig sig och dimman lättat. Skönt.

I morgon skall vi, tillsammans med exet åka till Disneyland tillsammans till måndag, då jag sätter mig på planet hem till Sverige igen.

Veckan har faktiskt gått bra. Lite hårt med tidiga mornar, då jag vaknar runt halv 5 på morgonen, men i och med att jag går och lägger mig med barnen vid halv 9 så blir det tillräckligt med sömn i alla fall.

Känner att hjärtat fylls upp av barnen och deras ständiga undran över hur allt och inget fungerar. Vi har länga diskussioner om allt från gula bilar till Disneyland, från läxor till vem som kan hoppa längst. helt underbart att se dem växa upp.

Jag hörde från en terapeut till River att han accepterat att pappa bor i Sverige, han reagerar inte så mycket när jag åker och vet med sig att jag kommer tillbaka. Saffi har inte riktigt sett något annat i hennes lilla femåriga liv, så hon tar det med en axelryckning. Känns skönt att alla mina resor gjort det ok att jag bor där. Känns som en klump lämnat mitt bröst lite.

Det är ju faktiskt så att detta har gnagt i mig en längre tid, frågan om barnen kommer att acceptera och bli ok med att jag bor i Sverige. Jag har hållit tillbaka känslor mot människor och platser i Sverige för att jag reserverat en lite procent om det skulle vara så att jag måste flytta tillbaka för barnens skull. Men nu känns det som det är ok, och jag kan ta lite ytterligare steg i att landa i Sverige.

Annars är relationer högst på mig att göra lista. Jag har lärt mig under de sista åren hur jag måste ändra mig i intimitet och närhet, och kan säga att jag faktiskt tvättat bort det gamla obehaget som fanns med historien. De två relationer jag haft det senaste året har haft mer öppenhet och närhet från mig än vad jag någonsin klarat av tidigare. Det känns som jag börjar bli redo att skapa en riktigt djup och nära relation med närhet, tilltro och framtidsplaner i igen - det ni!

Nu skall jag springa och hämta tvätten. Hej svejs i lingon skogen.

Nya tider, nya tankar

2011-02-02T05:55:00.000-08:00

Tack SaRa, det är nog som du säger - jag borde kanske skriva igen.

Sitter just nu i San Francisco och är med barnen. Klockan är 6 på morgonen och vi skall strax börja med frukost. Sista dagen i skolan för den här veckan, och alla väntar på att Fredag skall komma. Disneyland står på schemat.

För barnen är det givetvis riktigt stort och spännande, för mig ligger spänningen i att jag skall åka på semester med ex-frun. Vi skall alla fyra åka dit och gör det hela för barnen.

Jag är lite nervös inför det, men har bestämt mig att det kommer att bli bra och livet fortsätter som vanligt.

Jag måste säga att jag mår riktigt bra för tillfället. Jobbet flyter, jag har frid i själen och har avslutat en relation under hösten som var betungande. I och för sig var hon vacker som en sommarnatt, men svarta hål i tillfrisknandet döljs inte med ett vackert yttre.

Jag känner mig ganska vuxen också. Dras inte med i en massa lockelser och begär - har ganska lugn tillvaro med fokus och frid.

Jaja, jag har en massa att skriva om, men jag får återkomma snart.

P

Sömnlös

2010-07-19T20:11:00.000-07:00

Nu är klockan 5 på morgonen och jag har sovit en halvtimme i natt. Precis som jag ställt tillbaka dygnet och fått en jättebra natts sömn igår så damp det ned ett kuvert i lådan igår från exet.

Nu hotar hon med stämning igen för pengar. Hon vill ha alla uppgifter om företaget, arvet efter pappa och massor med grejer. Jag blev så arg att jag skakade. Fick ont i kroppen och kände hur jag fick hur mycket adrenalin som helst. Så, när River gick och la sig var det inte å tänka på att sova. Jag låg och läste en stund, sen försökte jag släcka. När det blev mörkt så kom ältandet. Hur skall jag göra, vad kan jag göra och så vidare. Frustration och vånda. Ilska och hämnd känslor.

Jag är helt slutpumpad på denna process. Den har pågått i 2 år och kommer mot sitt slut nu. Jag skall när jag kommer till USA registrera papper i rätten och få ett datum för förhandling. Sen känner jag att jag inte bryr mig om hur det blir, bara det tar slut.

Det är två saker i det hela som är grejen - bodelning och underhåll. I och med att exet har vägrat att acceptera underhållet så är hennes frågor en blandning av detta. Hon försöker baka ihop frågor om inkomst med tillgångar och det är en salig blandning av alltihopa med mer eller mindre orealistiska frågor som bara fortsätter att komma.

Jag skall i alla fall göra slag i saken nu när jag kommer dit för att komma igång. Det är helt otroligt hur mycket detta tär på mig. Oron i magen har sönder mig och sömnen är borta. Jag är irriterad, orolig och får mindre och mindre kraft.

Men, jag tror att detta är den sista hårda fasen i alltihopa, och tror att det är hennes sista suck. Jag har bestämt mig för att neka till de saker jag anser vara orelevanta och be henne söka relevans hos en domare, så vi en gång för alla får svar på detta. Men, hennes vana trogen kommer väl hon att bestämma en tid för rättegången när jag inte är där, och på så sätt göra det ändå svårare. Men, eftersom hon söker ansvar av min firma kan jag i alla fall dra av alltihopa på firman.

Som ni kanske ser är jag helt slutkörd i detta och lider nått hemskt. Idag blir en tung dag för jag har inte sovit en blund och river behöver stimulans. Jag får ringa morsan på morgonen och fråga om jag kan få komma ut och vila nån timme på soffan medan River leker där, så kanske det går i alla fall.

Jag längtar efter anna och en kram nu!

Vånda och kval

2010-07-17T21:06:00.000-07:00

Hej, nu var det riktigt länge sen jag skrev nått här. Har inte haft någonting att säga på sistone och känt mig tillfreds med det mesta.

Kom tillbaka med sonen från USA i vecka. Jettlaggen har bitit sig fast och jag får inte sova på nätterna. I natt vaknade jag kl 3. Känns som jag lever i en bubbla och är helt avkopplad från verkligheten. Sonen sover hos farmor och jag tog mig friheten att åka hem till mig en kväll och få lite tid att fundera. När jag väl gör det så är det massor inombords som väller upp och gör att jag får jättesvårt att sova.

På fredag skall jag åka tillbaka till SF med sonen och tillbringa en vecka med barnen. Känner att vi fått massor av tid med varandra och ser fram emot de sista dagarna också.

Exet är i självsving runt pengar igen. Hon har bestämt att jag måste betala mer pengar per månad och har en teori om att jag egentligen kan tjäna mer pengar och bör därför betala mer. Men, jag hoppas vid gud att domaren inte går med på det och att det fortsatt blir baserat på min skattesats. Jag är orolig ända in i själen och kan inte riktigt sova, men jag måste lämna över och svara upp på de frågor hon kommer att ställa, inte gå och oroa mig bara för framtiden.

Sen har jag kämpat i flera år med att försöka få till en bodelning. Exet vägrar och anser att jag inte har rätt till något, och att hon inte behöver dela med sig. Jag vet inte riktigt vad detta är baserat på och hur hon tänker i detta - men jag har beslutat att söka 50/50 bodelning under nästa vecka.Detta kommer att leda till en förnyad kamp där hon skall argumentera igen att mina färdigheter motsvarar värdet på pensionsfonden så vi får se. Men eftersom hon hade hand om ekonomin under vårt förhållande så anser jag att hon är ansvarig också.

Jag har någonstans en likgiltig känsla runt detta och bryr mig egentligen inte om det. Hon får hålla på och jag måste prova och se vad domaren anser om souvenirer och annat.

Jag känner lite mitt i allt att jag förlorat kopplingen till mig själv. Känner mig vilse och dagvill. Har svårt att koppla av och ta det lugnt. Kämpar med humöret i bland och är i största allmänhet lite sur och vresig. Jag måste tacka min mamma och styvfar för hjälpen med River, utan dom hade jag ramlat ihop och varit riktigt olycklig just nu.

Saknar Anna också. Känner att jag nästan blivit lite svartsjuk och drömmer jobbiga saker - måste bara betyda att jag tycker om henna och är rädd att förlora henne. Tyvärr är hon borta den här veckan och jag får inte se henne förens nästa helg då jag kommer tillbaka från USA. Men, är det meningen att det skall fungera så kommer det att göra så.

Lugna gatan

2010-06-07T10:00:00.000-07:00

Hej,

Det var inte igår. Jag har haft lite fullt upp på sistånne, har börjat dejta en tjej och försöker stå kvar i all min brist på självkänsla.

För varje stund vi kommer närmare känner jag hur osäkerheten och de skador jag fått av exet gör sig påminda. Inget i relationer är enkelt.

Men, men. Jag står i alla fall kvar. Kliver i med hull och hår och blir sårbar, bräcklig och liten. Mitt i allt så blir jag också stor, stark, enkel och rak. Jag säger som det är, erkänner min svaghet och är beredd att gemensamt vandra mot det som är bättre.

:-)

Helt ok, men svårt som attan.

2010-04-20T01:52:00.000-07:00

Hej, Har haft en ganska händelserik vecka. Jobbet har börjat se riktigt ljust ut, och stabilt för första gången på länge. Privatlivet har tagit en skruv som jag inte riktigt hade planerat för. Förra veckan skrev jag ju om att jag varit på IKEA, terapi och annat för att prata om min svårighet med relationer och så.

Men, nu kan jag säga att arbetet börjat tagit fart. I helgen så hade jag det underbara nöjet att tillbringa nästan all ledig tid med en hutlöst vacker kvinna. Vi gick långa promenader och fikade och pratade. Hon är en bekant från skoltiden, och för första gången på 15 år umgås jag med någon som känner mig och kan relatera till min historia - för vi växte ju upp ihop.

Det har inte hänt nått alls, vi har bara gett varandra lite kramar när vi går och ses, så det är ju inget etablerat så att säga. Men grejen är att det utmanar mig djupt inombords. Jag var helt slut i Söndags och så även igår. Kanske är det lite blandat med allergi, men jag känner mig utpumpad av tankeverksamheten också.

Hon väcker absolut något i mig. Jag blir rädd, får gå emot mina rädslor hela tiden och får hela tiden dra ner situationen till vad den är, en nygammal vän som jag pratat och umgåtts med.

Det är riktigt spännande att känna efter och upptäcka min process så direkt som jag gör just nu. Har inga som helst mål eller förhoppningar med henne eller vad det månne bliva av vårt umgänge - men hon väcker en ny nivå i min process och jag deltar med starkt fokus och enkla regler.

Livet är härligt idag.

likadant fast tvärt om.

2010-04-15T00:12:00.000-07:00

En stor pollett trillade ner igår. Det blev ett sånt där ögonblick när jag fattade precis vad som krävs, och såg hur jag skall göra för att förändra.

Jag kämpade ju i många år med att tygla en impuls inom mig. Det impulsiva svaret på varje svårighet i livet var att glömma eller skjuta bort känslan och inte ta i det. Jag kämpade länge med att finna sätt och medel att få några sekunder att spela upp filmen med konsekvenserna innan jag agerade och fick på så sätt en liten buffert mot självdestruktiviteten. Genom att träna på denna process har jag så sakteliga byggt upp en trygg tillvaro där jag inte längre behöver agera ut på impulsen och därmed funnit trygghet.

Igår så pratade jag så med min terapeut runt problemet som dyker upp när jag får möjligheten att få något positivt. Låt mig förklara - i måndags var jag på IKEA. Jag var på bra humör och kände mig uppspelt och glad. Efter att ha gått runt på övervåningen dök en snygg tjej upp där vi var gång efter gång. Hon jobbade där och höll på med nått. Efter att fått hjälp av en av hennes medarbetare frågade han om jag ville ha hjälp med något mer. Jag sa rätt upp och ner att jag gärna ville ha den där tjejens telefonnummer. Han skrattade och jag gick vidare.

Efter en stund dök hon upp igen, och hade en forskande blick - jag förstod direkt att hon måste ha fått detta berättat för sig.

Men, här kommer så roten till insikten. Jag tog två steg i hennes riktning. Sen tvekade jag, började spela upp en dialog av negativitet och självförakt i mitt huvud och vände mig bort. Jag debatterade detta inom mig och vet nu att jag helt enkelt borde gått fram och erbjudit mitt nummer och en fika vid tillfälle. Men, det bidde inget av det. Jag spelade upp en dialog där jag inte var värd att göra det, inte attraktiv nog att vara sedd, eller intressant nog. Så, nu sitter jag här med lite ånger och en fundering på när jag skall åka tillbaka till IKEA igen.

Men, insikten ligger så i att vända på den impulskontroll jag upparbetat för att få stabilitet. Jag skall ju givetvis jobba fram ett ögonblick i mitt medvetande där jag utmanar min dåliga självkänsla med en konsekvens analys så att jag kan ställa fakta och risk mot rädsla och brist på självkänsla. Det är ju så att denna process går väldigt fort, jag hade övertygat mig själv om att jag inte var värd denna situation inom ramen för två fotsteg, så impulsen och reflexen ser ju på så sätt likadan ut - och jag har lyckats vända den andra, så det här skall väl gå bra det också.

:-)

Lust att skriva

2010-04-13T11:59:00.000-07:00

Sitter just nu på tåget tillbaka till Falun efter en dag i Stockholm. Har varit på jobb-möte och faktiskt haft en sån där bra dag med mycket driv och kraft i. Har träffat en investerare för min nya firma som kan tänkas vara intresserad att lägga upp en rejäl slant. Mötet blev arrangerat i går kväll, så jag han väl inte riktigt bli nervös eller fundera speciellt mycket innan. Men efter ännu en 13 timmars dag så är jag faktiskt trött som bara den.

Kanske är det som också spökar lite. Jag stöter på lite idioter runt om kring. Folk som inte tar sitt ansvar, inte är lyhörda, agerar på sätt som gör mig irriterad etc. Ett exempel är en situation där jag och en kompis planerat resa till Gotland i mitten av maj på ett konvent. Vi hade snackat ihop oss och bestämd att vi till helgen skulle boka och fixa med resan. Tydligen så har mannen, som är 45 år för övrigt, sms´at med en tjej som är runt 20 och tydligen också ville åka med. Igår gick så hon och beställde resa på dom två och struntade i att fråga mig. Så, som ett resultat är jag så utan nån att dela dubbelrum med, som var det paketpris som gjorde det möjligt. Nu står jag här utan biljett med möjligheten att köpa en paket resa och hamna i ett rum med någon okänd, eller behöva betala ett enkelrum för nästan dubbla priset. Skit irriterande när jag hade planerat resan och såg fram emot en majhelg på Gotland. Sen hade han mage att messa mig och fråga vad som var problemet, inte coolt.

Men, det är ju små bagateller som inte riktigt spelar någon roll i det stora hela. Jag har det riktigt bra nu för tiden. Träffade lite gamla tjejkompisar (måste nog kalla dom så) i helgen och skall ses med en av dom i helgen som kommer för fika och långpromenad om vädret tillåter. Skoj som attan!

Var förresten på Ikea i går. Köpte bokhyllor, köksbord+stolar och en byrå till vardagsrummet. Nu skall jag packa upp alla böcker och rodda i ordning hemma under helgen och kvällarna som kommer. Ser fram emot att få pynta och göra fint faktiskt. Hemtrevligt värre och helt nytt för mig. Skrev på Facebook att jag samlar vuxenpoäng. Kanske är det så, men faktum är att jag är nöjd.

Skall tillbaka till Stockholm på Fredag och ha lite möten, dels om min situation, dels om investeringens ramar. Jag har bestämt mig för att köra på mitt spår och begära säkerheter för mitt engagemang - blir tryggast så tror jag.

Men, sitter med lite huvudvärk och känner mig sliten idag. Lite tömd efter mötet och trött efter att ha en kompis sovande på min soffa i några dagar. Inte optimalt, men jag tror det är tvunget att bli slut på det, för jag får ingen tid att ladda om i mitt, och blir utsliten på ett sätt som inte är bra.

Hej på er, och ta hand om er tid - det försöker jag göra.

En fantastisk helg...

2010-04-12T03:34:00.000-07:00

Jag börjar förstå fördelen med att komma hem. Att få vandra i gamla fotspår som en ny människa och med nya ögon. Helgen som gick var ett helt fantastiskt exempel på det.

I lördags fick jag möjlighet att dels möta AL som jag som tonåring hade en mycket speciell relation till. Vi hängde ihop ibland, men var mycket goda vänner utan planer och måsten. Vi var lekkamrater i tonåren kan man kanske säga. Båda två har vi en energi som är intensiv, lekful och rak, vilket förde oss samman när det var läge - och drog oss isär likaså.

I Lördags så sågs vi på dan efter hon messat mig på Facebook och berättat att vi av olika anledningar skulle vara på samma ställe. Lite kaffe, prat och minnen så sa vi hejsvejs. Senare på kvällen sågs vi igen och fortsatte prata.

På eftermiddagen träffade jag LN och ACJ på Princess konditori. Det var också helt fantastiskt att få träffas med nya ögon och säga hej till dåtiden. Oerhört skojjiga samtal, med vuxna bedömningar, barnsliga minnen och skratt.

Men, poängen med möten är att jag fick träffa personer från min historia. Jag inser mer och mer att de sista 16 åren utomlands har skapat en isolation och distans till mig, mitt och vem jag månne vara. Känslan efteråt var helt suverän. Min självkänsla riktigt växte så det knakade. Min utveckling, förändring och mina erfarenheter är en del av mig.

Igår var det också helt suveränt. Tog en långpromenad ut till Främby Udde, en promenad på en och en halv mil kanske. Det tog sina 3 timmar och vädret var min bästa vän. Föreningsmötet på kvällen var långt och svårt, men jag tror att dialogen som var efterlyst också kom igång på största allvar. Att utveckla en frivilligorganisation är inte enkelt, man kan inte kräva någonting, utan bara förädla det humankapital som finns. Svårt med lärorikt.

Nu skall jag förvalta denna glädje med stor försorg, och försöka finna nästa steg i min cirkel som håller på att slutas.

:-)

Process

2010-04-09T04:51:00.000-07:00

Igår var jag på terapi igen. Valde ju att be om hjälp för en och en halv månad sen tack vare att jag kände mig så nere. Sakta med säkert har livet blivit ljust igen och det positiva börjar utkonkurrera det negativa igen och livet lyser.

Igår pratade jag ganska mycket om min svårighet med relationer och hur det i stort sett inte funnits någon jag släppt inpå livet. Jag vet en i dagens läge, tjejen jag bodde ihop med när jag var 18 ungefär. Jag strulade bort den relationen och hade det jättejobbigt med att acceptera och gå vidare. Efter många år gick det så bra och jag träffade exet och gifte mig. Mellan dom hade jag ett antal relationer som inte riktigt var seriösa, utan jag kontrollerade min känsloinput och kontrollerade att jag inte knöt ann för att bli sårad.

Men, vad som vi pratade om igår var hur det sett ut i mitt liv, och vilka exempel som satt min standard och skapat min känslobild. Ingen har ju gjort något fel, men jag är tvungen att bearbeta ganska många föreställningar för att kunna klara av det här måste jag erkänna. Bland annat så pratade vi igår om balansen mellan närhet och distans - där det för mig inte finns en balans, utan ytterligheter och en stark pendel. Antingen knyter jag ann och skyddar in i döden, eller så står jag på behagligt avstånd och förblir opåverkad.

Riktigt intressant när jag tittar på relationerna och inser att jag sedan 20 års ålder stått kvar i distans till allt omkring mig och inte släppt nått inpå livet. Visst, jag har haft relationer och varit förälskad på något plan, men jag har inte lämnat kontrollen och "hoppat" in i en relation utan att veta vart nödutgången är. Tragiskt men sant. Jag tror ju i och för sig inte att jag i detta är unik eller sjuk, utan antagligen är det ganska vanligt att ens bagage och historia påverkar livet framåt.

Men, jag är mitt i en stor förändring och klarar nu av att se detta. Jag tror ju på att jag i samma ögonblick som jag fått insikten också har verktygen att förändra, vilket jag kommer att göra när det är dags.

Men, jag håller så sakteliga på att byta skinn och bli en känslosam och vuxen människa. Jag håller på att lägga mitt förflutna bakom mig och ge mig möjligheten att återigen få delta i det som jag hade med den där fina tjejen när jag var runt 18 år gammal. Jag lever ju inte i en illusion att hon skall var den, nej hon representerar något annat - vänlighet och äkthet runt relationer som jag fick en glimt av genom henne. Hon representerar något jag gärna vill ha tillbaka. Vilket är schysst, för om man kan ha en bild i minnet så vet man ju att det finns.

:-)

Sonen ringde i morse

2010-04-06T20:38:00.000-07:00

Klockan 4 i morse så ringde telefonen. River var ledsen och vill att jag skulle vara hos honom nu. Han grät och var riktigt arg på mig. Sa flera gånger att jag skulle vara där "nu, inte sen".

Han har gjort detta tidigare, men inte riktigt så uttalat som i morse. Tårarna rann, rösten stakade sig och han var riktigt ledsen.

Exet sa återigen att vi borde fixa skype, men jag har sagt det flera gånger och gett dem flera datorer för att möjliggöra detta. Men, eftersom det ligger på henne att fixa en internet uppkoppling så kan jag inte riktigt göra något mer än det jag gjort.

Jag berättade för river att även jag var ledsen och gröt när jag inte kunde vara hos honom, och att det är bra att han berättar vad han känner. Sen verkade det hela ebba ut efter några minuter för han gick plötsligt från telefonen och började leka med något.

Visst, det gör ont. Jag kunde inte gå tillbaka till sängen, eller somna om. Men det är ändå en bra känsla någonstans att han uttrycker sina känslor och vågar vara arg. Bara för ett halvår sen så höll han allt detta inom sig och gick och bar på det.
Det känns lite jobbigt, och känslorna är lite kaotiska - men jag förstår att det är så här och måste låta han säga vad han tycker och lyssna utan förklaringar. Jag får använda er för det.

Ett jobb är ett jobb!

2010-04-05T07:10:00.000-07:00

Sitter på planet på väg till Sverige igen och kom just på en sak som jag gärna skulle vilja dela med mig.

Tänkte på hur jag en gång under början av 2000-talet gick arbetslös under nästan ett och ett halv år. Jag hade som nybakad student 1998 blivit rekryterad till en research organisation i Palo Alto där jag forskade runt framtidens teknologi och fick ganska mycket ära och berömmelse. Egot svällde så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag egentligen var, vart jag kom ifrån eller vad som var viktigt för just mig. 1999 gifte jag mig, och efter en 6 månaders bröllopsresa fick jag ett riktigt jobb. Livet var på topp, jag hade ingen aning om hur bräckligt allt var och hur enkelt det skulle kunna försvinna.

Efter lite strökontrakt och nya jobb så kom den där 11 september kraschen. Kraschen för mig såg lite annorlunda ut. Efter att ha varit arbetslös i ett halvår innan, så förstod jag då att det skulle ta lång tid innan jag hittade något jobb igen, arbetsmarknaden försvann över en natt. Internet boomen var borta och investerarna som investerat i mina idéer tidigare försvann.

Jag gick från en högt respekterad livssituation med 60-70.000 kr i månaden till ingenting. Jag gick från en värld av möjligheter till en värld av oro för mat och tak över huvudet.

Jag började sakta men säkert få insikt om hur lång ifrån verkligheten jag hamnat. Jag fick hårt och brutalt inse att livet är en resa av drömmar som antingen tar dig för en resa, eller så väljer du din destination. I det här fallet hade drömmen och alla möjligheter som pappersmiljonerna medförde tagit mig på en resa som medfört total hybris och blindhet.

Efter ca. 18 månaders arbetslöshet började så en polett trilla ner. Jag hade förlorat greppet om mina värderingar och mina ideal. Jag hade helt släppt mina rötter och fått en total distans till allt.

Sakta med säkert började så mina verkliga ideal krypa tillbaka. Jag behövde hitta ett jobb. Jag behövde svälja stoltheten och framför allt inte ta framgång för givet. Den processen av klarhet gjorde att jag sakteliga började inse vilka felbeslut jag tagit. Att gifta mig var inte riktigt rätt sak. Att ha gjort henne med barn var inte bra, för jag insåg att det inte skulle hålla. Men jag blev villig att göra vad som helst för att klara mig.

Men, det viktiga i min lilla historia är att man kanske måste hamna i total desperation och förnedring om ens ideal är fel - för att ha en chans att någon gång hitta tillbaka igen.

Min resa tillbaka började där. Livet som jag levt till den punkten var byggt på bekräftelse och uppskattning. De medel jag använt var felaktiga. De ideal jag haft var byggda på falska grunder och de förebilder jag satt upp skapade kaos.

Jag kan med ett leende säga idag att det inte längre är så. Jag har fått gått en lång resa. Jag fick några sådana jobb som skapade orealism igen mellan då och nu. Miljonärsdrömmarna tog mig på en jakt, idealen tunnades ut - men jag visste hela tiden att det inte skulle fungera och att klockan tickade. Det behövde ramla för mig. 2007 gjorde det det. Att behöva kliva av från en sådan karusell, lämna min 1 år gamla dotter och min 4 åriga son gjorde mig stor skada. Deras skador kanske börjar läka, kanske mina också - men minnena och anledningen sitter djupt kvar.

Idag är jag återigen inblandad i dessa jobb med stora drömmar. Idag är det jag som är chef och jag som styr rodren. Jag styr dem med mina erfarenheter och med min personlighet. Jag försöker att ta vara på min gåva och förvalta min personlighet utan att brinna ut som ett stearinljus.

Nej, mitt liv är en ständig resa av upp och ner. Från den ena ytterligheten till den andra. Ris och ros. Vad som verkar ha blivit en konstant pågående grej är att jag är driven av skapade kraft och glöd.

Jag önskar bara att jag inte skrämde bort folk i min närhet. Erfarenheten och livssituationen skapar en rädsla i andras ögon och mina historier skapar tystnad. Jag blir rädd för att jag skrutit eller fått någon att verka dum. Jag vill inte existera på någon annans bekostnad.

Jag är fortfarande beredd att göra vad som helst för att klara mig - kanske är det det som skrämmer andra. Jag är inte ute efter revansch eller att få chansen att visa nej-sägarna - det finns inte så många kvar längre. Jag har heller ingen revansch jag kämpar upprättelse för. Jag har klarat av den biten. Sanningen är att jag vet inte riktigt om jag kämpar för något eller om jag kämpar alls - jag verkar gå framåt i någon riktning som känns bra och flyter lite på funderingarna för att se vad som känns rätt.

:-)

På väg hem igen

2010-04-04T05:22:00.001-07:00

Sitter vaken och tittar lite på barnen. Klockan är kvart över 5 på morgonen och om 5 timmar skall jag bege mig till flyget för hemfärd.

Känner väldigt mycket och dras mellan hemlängtan och saknad. Tiden med barnen har varit väldigt viktig. Speciellt har jag kunnat skapa fina band med Saffi som jag ändock flyttade ifrån när hon bara var 6 månader gammal. Jag och River kämpar vidare i att testa gränser med känslor, förhandlingar och förmågan att uttrycka vad vi känner - speciellt efter jag åkt.

Veckan har varit jobbig. Jag har haft lite kriser med jobbet och behövt tagit hand om det, samt att jag och exet varit upp i rätten igen. Ja fick igenom de dagar jag ville för resan till Sverige i Juli - och var tvungen att sätta mig på tvären med ytterligare fördröjning. Hennes önskan om att vänta, vänta och vänta har jag helt tröttnat på. Nu skall vi tillbaka i rätten nästa år. Jag vet redan nu att hon kommer att be att Saffi inte åker till Sverige, utan väntar till året efter då hon planerat åka till England på OS med några vänner. Hon råkade försäga sig om det förra besöket, men jag tror Saffi skulle klara Sverige redan i år om så vore.

Annars dras jag med hemlängtan. Känner mig mycket starkare denna gång jämfört med förra resan. Jag var ju här i Januari/ Februari i en månad, och sen tillbaka efter en månad för detta besök - så det har blivit mycket tid nu med barnen. Jag flyttade just in i en ny lägenhet i Sverige och känner ett starkt behov av att pyssla om mig själv. I detta ligger det någon form av dåligt samvete runt barnen att jag inte kan bo och verka närmare dom. Men, jag måste erkänna att det är som det är och gå vidare. Barnen kommer att få spendera mycket tid med mig i Sverige när dom blir äldre, och medans dom är små åker jag emellan som jag gör nu.

Jag märker på River att han börjar bli äldre. Han visar irritation med större kraft, otålmodighet med miner och glädje med stora blida ögon. Han har börjat fått styrsel på sin kropp och åker Scooter som en galning. Balanserar och grejar med ett ständigt leende på läpparna. Saffi är avancerad på sitt sätt. Plockar och fixar med saker, små boxar och arrangerar och donar. Är helt bestämd över kläder och tävlar på största allvar med brorsan om att komma först, hinna mest, äta mest etc. Sen ibland så tyr dom sig till varandra och kramar om varandra så sött att hjärtat smälter när jag tittar på dom. Saffi går ofta fram till River och viskar i hans öra, river kramar ofta Saffi och det märks att dom älskar varandra som bara småsyskon kan. River är Saffi´s trygghet och Saffi är River´s skyddsling.

Nu skall jag vara hemma i 3 månader innan det är dags igen. Skall bland annat starta upp en firma igen som har legat på efterkälken lite under våren. Produkten är klar och kunden har betalat. SÅ nu är det lite fullgas igen. Visst, jag flyr in i jobb - men jag tror att varje sund människa måste hitta sin flykt från den sorg som kommer med saknad efter ens egna barn. Och så länge den inte är destruktiv och allomfattande så är det ok. Skall även unna mig lite närhet till andra. Känner mig stark och kapabel att skapa nya bekantskaper igen, och med återvändandet till Falun efter så många år känns det faktiskt skönt med lite igenkännande och gamla ansikten.

Lägenheten jag flyttat in i är riktigt fin. Skall ta mig en tur till IKEA om några veckor och inhandla lite saker. Bokhylla, ny soffa, köksbord och lite sånt som jag gjorde mig av med när jag flyttade från förra stället. Det var dags att förnya, och jag är värd lite hemkänsla.

Ha det så bra allihopa, och glad påsk.

Insikter om svagheter

2010-04-02T09:06:00.000-07:00

Funderat på en sak i några dagar. Jag har under mitt vuxna liv släppt två kvinnor innanför fasaden. Båda två har jag älskat och hatat på samma gång. Båda har gjort ett bestående intryck i mitt liv. Intrycken är inte bara positiva.

När jag var 18 år hade jag ett långvarigt förhållande som under många år efteråt levde kvar någonstans i mig. Jag jämförde alla med henne och träffade ingen jag fick respekt för. Sen 1996 fram till 2007, och fortfarande i någon mening, har jag en relation till exet som hon kallas här.

Båda två relationerna kraschade tack vare mig, mitt beteende och mina laster. Den första tjejen sa åt mig att inte komma tillbaka, den andra såg knappt vad som pågick. Sagt och gjort, dom har båda tagit slut och skapat svårigheter inom mig. Kanske är det som Tvärslå sa i en kommentar, man måste processa 110% av dåtiden för att kunna gå vidare - och visst jobbar jag hårt på den sista relationen. Den första är lagd bakom mig för länge sen nu, men påminner mig ofta om min historia.

Den sista relationen är ju som bekant den runt mina barn, och jag är tvingad att stå kvar runt och se på vad som pågår och acceptera.

Under en period efter den första relationen, jag var nog runt 22 eller så kände jag ofta en mardrömslik känsla av att vara plågad av bilder hur den tjejen hade andra, trivdes bättre där och njöt av sitt liv. Jättejobbigt, men som sagt lagt bakom mig sedan länge. Under de sista åren ihop med sista tjejen och fortfarande ibland så kommer samma mardömskänsla upp igen. Jag skapar bilder inom mig om hennes beteende som är en blandning av förakt och svartsjuka som medför en stark avsky inom mig. Viktigt är att jag skapar dessa bilder, och mår dåligt av dem.

Men, nu är det ju så att jag ser ett mönster. Två relationer som avslutats med katastrof, två tjejer som jag älskat av HELA mitt hjärta i perioder av klarhet, två jobbiga avslut och SAMMA REAKTION.

Undrar varför jag plågar mig med dessa bilder och scenarios. Känner kanske att jag är rädd att den andra hade hemligheter för mig, inte var ärlig eller såg mig som en mindre viktig person. Rädslan för att vara den sista att få veta en hemlighet, bli utsatt för en komplott etc. Bilderna jag ser är sjuka och hör inte hemma i detta forum - utan är ett självplågeri som jag skapar inom mig. Så, i vissa stunde rär jag medveten om vad som pågår, men detta först efter jag skapat ett illamående inom mig som kan förstöra timmar om inte dagar i mitt liv. Jag skall ta upp detta med min terapeut, kanske hon kan ge mig lite verktyg i insikten runt detta - för den avsky jag får som ett resultat verkar som ett starkt motstånd att släppa in någon.

Känns lite som ett moment 22 tycker jag.

Lite irritation...men det är väl ok det med.

2010-04-01T11:50:00.000-07:00

Känner mig lite trött på att inte få en minut för mig själv sedan i Fredags eftermiddag. Låter kanske TV´n rädda mig ibland - men faktum är att jag börjar bli irriterad och slutkörd. Det är väl ok, för jag kommer ju att sakna barnen i 3 månader när jag åker hem på Söndag.

Exet´s kaos har gjort sig känt igen. Planen var att jag och barnen skulle åka över dit i morgon och äta. Men så i går kväll så var det ändrade planer - Ingen middag, hon kunde möta oss tidigare och sen är hon upptagen till söndag. Helt ok, om det inte vore för dotterns önskan att få vara med mamma lite. Vi hade pratat om detta och när det väl är dags för dottern att vara redo för att få komma hem en natt har hon plötsligt ingen tid.

Jag vet inte riktigt hur jag skall reagera, men jag är trött och blir irriterad. Om det hade varit en skolvecka hade jag haft lite tid för mig själv, men nu är det påsklov och jag får bära hela biten. Helt ok, men lite irriterande som sagt när jag är så slutkörd som jag är.

Tror jag skall försöka hitta ett lekland i morgon där barnen kan få springa själva i en timmer eller två, så att jag kan göra lite introspekt.

Ha det bra alla, och glad påsk.

Lyckan kommer...och stannar kvar!

2010-03-31T10:45:00.000-07:00

Under ganska många år har jag haft det svårt att bara släcka lampan och sova. Tankarna som kommit in i mitt huvud har varit väldigt skräckfyllda och uppstressande. Skillsmässa, dåligt samvete, saker jag gjort och situationer jag först långt efteråt förstått jag varit rädd - har alla dykt upp och bläddrat fram och tillbaka under mina ögonlock likt en mardröms film.

När jag inte kunnat använda TV´n som distraktion har jag läst eller lyssnat på ljudbok. Ofta, och under långa perioder har jag somnat till en film eller tv - och vaknat mitt i natten av ljudet igen.

Det slog mig i går kväll att jag på något sätt börjat sakteliga byta ut dessa rädslor mot hoppfulla saker. Jag kollade om det fanns nått på SVT play, men inget passade, jag läste lite i boken men tröttnade och släckte lampan och la mig tillrätta. Sen måste jag ha somnat utan problem, för jag minns ingen oro eller obekväm känsla som brukar vara med jämt.

Det arbete jag fortsatt gör med mig själv har tagit skriv. Jag känner trygghet i mig själv, jag börjar kunna hantera andra i min omgivning runt jobbet och deras rädslor på ett lugnare sätt och framför allt, jag börjar kunna somna lugnt och stilla på kvällen.

Alla dessa situationer, platser, tokiga beslut och sjukliga beteenden börjar bli förlåtna tror jag. Jag har processat färdigt till den grad att jag får ro i själen i alla fall i korta stunder, och livet börjar bli hoppfullt.

Kanske är det meningen att jag skall komma till en bra plats i mitt liv också, jag tror det. För det kan ju inte vara meningen att en människa skall bära allas lidande.

Jag älskar mig själv, lite mer idag än i går i alla fall.

Nyanserad tillvaro

2010-03-30T09:03:00.000-07:00

Känner mig utkörd och trött idag. Lite så där tom på kraft, tålamod och idéer. Barnen får lov att sitta framför TV´n lite för länge och jag hoppas det inte är något större fel med det.

I och med att vi bor inneboende i en bottenvåning så känner jag lite jagande dåligt samvete för att vi för mycket liv. Men, jag kanske inte skall tänka på det, utan bara tänka på att barnen försöker säga nått med sin oro och rastlöshet. Jag vet ju att de inte har min syn på omgivning, och det är ok.

Skall försöka vara lite mer ok med att inte vara perfekt tror jag - ibland behöver man bara ta det lugnt och få lite space.

Längtar hem lite också. Känner att jag behöver jobba lite mer för att få ihop pengar inför sommaren och jag är ganska fylld av inspiration - så det skall nog bli jättebra.

Barnen är i alla fall lyckliga ibland, jag försöker att vara en god förälder och ge så mycket jag kan, när jag kan.

Livet är gott.

Drömmar om ett liv med...

2010-03-28T19:04:00.000-07:00

Livet tickar på så sakteliga. Känns lite som tiden står stilla nu när jag är med barnen och vi lever i nuet. Inte många saker som hinns med att tänka på eller funderas över.

Även om det är svårt att få tid till reflektion har det slagit mig lite under de senaste dagarna att jag är redo för att finna en ny relation i mitt liv. Jag har fullt accepterat att USA inte är för mig igen, och känner mig glad för lägenheten i Falun. Spännande nya vänner och gamla bekanta ansikten har gjort mig ödmjuk i nuet.

Jag har även fått insikten om att dra tillbaka lite av min ambition och låta andra följa med lite på resan. Kan vara så att jag förändras och blir äldre - men det står klart att jag inte kan ta det så personligt som jag gjort tidigare. Det tär enormt på krafterna att trycka på för att bli frustrerad när andra inte hänger med i min takt.

Så även måste jag fundera lite över mina gränser och få plats för mig. Som det är nu jobbar jag i stort sett dygnet runt och är alltid tillgänglig. Effekten är att om någon ringer när jag är med barnen så blir jag stressad och klarar inte av att njuta av det som är viktigt.

Men, jag tror att min resa återigen tagit en sväng mot något fint och gott. Jag är i balans och känner mig stark. :-)

Tillbaka i SF

2010-03-25T03:27:00.001-07:00

Kom till San Francisco i går eftermiddag igen efter att ha varit hemma i sverige i 6 veckor denna gång. Skönt som bara den att få se barnen igen, men lite jobbigt med att inte få upprätta lite mer rutiner hemma i min nya lägenhet i Falun.

Skall vara här tills påskdagen den här gången och jag och barnen skall vara tillsammans dag som natt i 10 dagar. Skall bli skönt och jobbigt på samma gång, då jag vet att det är ingen vila, och med min jetlagg som jag har nu är det inte nådigt att vara "på".

Skall upp i rättegång om besöksschemat med barnen idag. Vi har i och för sig inte något att förhandla om tycker jag, utan det är en rutindag där upptrappningen är avslutat och permanent schema tar vid. Så, jag känner mig ganska trygg och harmoniskt i detta.

Vaknade halv 3 nu på morgonen och har väl sovit i 7 timmar eller nått. Så, eftermiddagen kommer att bli sjukt trött, men lyckan med barnen i min närhet måste få väga upp det hela. Påsklovet som kommer får kompensera och jag får väl använda TV´n som hjälp om det blir för mycket. Vila och lugn brukar bära mig igenom tröttheten.

Så, nu är det i alla fall så att jag är här, även om min ekonomi ser för jävlig ut. Men, jag är man och ansvarig - och har fixat situationer som denna många gånger förr. Lite oro kan jag leva med, och livet är så mycket mer än trygghet och rädsla.

Ha det så bra alliohopa.

Nu var det länge sen...

2010-03-23T00:54:00.000-07:00

Hej.
Det var riktigt länge sen jag skrev här. Har inte riktigt känt att jag har nått att säga eller klura på. I och för sig är det ju inte riktigt sant, mycket har hänt och jag borde kanske skrivit nått för att bearbeta det ännu mer. Men, men. I bland är tystnad också en process som hjälper.

Sitter idag och skall packa väskan igen för att åka till barnen. Flyget går i morgon bitti och vi skall fira påsklov ihop. 10 dagar av kärlek, närhet, upptäcksfärd och lycka. Jag får bara hoppas att jag har styrkan och orken för att klara tempot.

Månaden som gått har fått mig att tänka efter. Jag har flyttat in till en ny lägenhet i Falun och stortrivs. Känns lite som jag hittat hem efter så många år utomlands, och har nu behovet av kända mönster och miljöer ett tag.

Jag får hoppas att det går bra med jobbet, det är lite skakigt och osäkert, sitter just nu i en förhandling om det och är ganska hård i mina krav. Jag är inte orättvis eller ber om för mycket, men jag kräver garantier och lite långsiktighet. Behöver verkligen göra detta för min självkänsla och min framtid. Annars hamnar jag i samma situationen igen, där jag riskerar att bli blåst på konfekten, även om jag gör arbetet.

Men, men - livet går vidare och jag klarar detta med. Kanske är det meningen att jag skall få känna på oro för att kunna skapa lugn, vem vet.

Ha det så bra.

Två långa, men lyckliga år...

2010-02-28T23:31:00.000-08:00

Idag är det två år sen mardrömmen tog slut. Kampen mot själen och den otroliga kampen mot något totalt okänt och skrämmande började ta slut.

Under hela mitt vuxna liv så har jag kämpat mot en sjukdom som hållit mig i ett brutalt och skoningslöst grepp. Jag har utsatt mig själv, min familj och alla nära och kära för extrema faror, sorg och förundran. Men, efter att ha fått sanningen klart för mig, att om jag inte fokuserar på detta först, så har det så sakteliga börjat falla på plats för mig. Jag har kämpat, gråtit, slitit och sörjt.

Men, jag har klarat mig hit i alla fall - svart bälte i tillfrisknande.

Inte för att jag har speciellt mycket att fira. Skall börja samtalsterapi idag för att börja bearbeta grundläggande tankar och levnadsmönster, men jag är i alla fall riktigt lycklig.

Tack alla som hjälpt mig, det är min totala övertygelse att detta är inget som jag klarar av själv. En dag i taget.

Lite jobbigt med det mesta just nu

2010-02-18T11:54:00.000-08:00

Hej,

Sitter i USA och trivs inte alls med mig själv. I och för sig har jag klarat mig från att trilla dit på nått sätt - men jag har haft tid att vila, tänka efter och fundera på min situation, min framtid och riktning. Och jag mår inte alls bra.

Känner en stark depression som omger mig. Olust att jobba, overksam i allt och vill bara sova hela tiden. Känner en hopplöshet för idag, i morgon, mina åtaganden och allt möjligt. Livet är bara helt för jobbigt just nu.

Kanske är det något som kommer komma ur detta som legat och grott i massor med år. En sort vilsenhet i livet som sådant. Jag tycker mig i alla fall känna igen tankarna och känslorna. Men, det som är jobbigt är min livs situation. Jag har ingenstans att bo. Fick ett nej av någon firma som hjälper till, tack vare min historia. Inga direkta jobb inom snar framtid och motgångar på massor med sätt.

Jag hade lite i bakhuvudet när jag åkte hit att jag kanske är på väg till usa. Men väl här känns det inte bra. Jag trivs inte riktigt och känner inte att det är något jag vill göra. Men, vi får se.

Angående barnen så har allt gått bra. Jag hjälper till med vad jag kan och känner lite att jag fått tillräckligt med tid med barnen för att ge dem en stabil dialog runt att jag åker fram och tillbaka från Sverige. Kanske är det någon som visar min väg i detta - för jag har i alla fall ingen aning om vart jag är på väg i alla olika små detaljer.

Men, jag har i alla fall inte önskat ruinerat min plattform, fly in i nått annat eller inte velat fly. Det är en jättesak i sig själv. Stabilitet och hopp finns kvar.

Men, jag lnskar att nån kan fånga upp mig, ge mig trygghet och ge mig kraft. Jag önskar en riktning, ett mål och en trygghet. Jag verkar inte vara kapabel att själv skapa det. Jag har faktiskt funderat lite om det är nått fel på mig i detta, om jag har aspbergers, eller nån annan skada som omöjliggör trygghet, stabilitet eller kapacitet att vara med någon annan.

Men, jag håller mig riktigt undan för andra också. Jag är inte på en plats länge nog att lära känna någon. Jag vill inte visa mitt rätta jag, eller utsätta mig för risken att bli sårad. Men, mitt i allt så vågar jag heller inte stanna kvar, eller jobba mot nått heller.

SÅ, livet suger benet just nu. Känns inte alls roligt med nått eller ser ingen inspiration överhuvudtaget.

Ge mig sinnesro...

Funderingar och möten

2010-02-03T17:15:00.001-08:00

Hej,

Som jag tidigare skrivit är jag i San Francisco och har hand om barnen. Mina 10 dagar är över och jag har valt att stanna kvar 3 veckor för att ge extra till sonen framförallt runt skolan och läxor och liknande. I dag var det dock dotters tur då jag åkte till hennes dagis och hälsade på en timme. Nästa vecka skall jag hjälpa till med lite olika saker där så hon får lika mycket extra tid med mig hon också.

Till helgen kommer dom till mig igen. Fredag och Lördag natt. Sen är det slut på övernattningar för den här gången. Men, sen skall jag tillbaka den 25 Mars för en rättegång igen runt besök och så.

Men, som ni ser så får jag ganska mycket tid över och jag kan fundera på saker och ting. Dagarna är ju givetvis lite fyllda med jobb, men inte så mycket. Gamla bekanta, gamla kärlekar och nya typer hinns med.

En sak som slagit mig mer och mer är att jag under mitt liv haft folk omkring mig som behövt min hjälp. Oftast har det handlat om en person som sett upp till mig och lyssnar på mig. Ber om mina råd och liknande. Men min insikt i detta är att jag hela tiden omgett mig med någon sådan för att sätta mig själv i bättre dager. Visst, jag ger bra saker, hjälper till och stöttar - men jag använder det också att hävda mig och mitt. Den där lusten att vara älskad och beundrad för att bara vara Patric. Konstigt hur det kan vara. Jag måste väl inte helt sluta vara snäll mot folk i min omgivning tror jag, men jag behöver fundera på hur jag kan spara på mina krafter och möta min dåliga självkänsla inom mig istället. Den hindrar mig från att växa och våga möta någon.

Sen en annan sak, jag var på väg till en blind date härom kvällen. På väg i den mening att jag missade tiden med 10 minuter och hon hade redan dragit när jag kom fram, men jag tog mig modet och provade i alla fall. De ni!

Nu skall jag återgå till att kurera mig. Jag fick en förkylning häromdan och har tappat rösten idag. Är lite febrig och tycker mest synd om mig själv.

Hej och hej...

Lite panik i kroppen

2010-01-29T14:54:00.000-08:00

Hej,

Har inte skrivit något på några dagar. Så, tänkte jag skulle säga hej i alla fall. Livet trillar sakta på och jag och River sitter just nu och kollar TV. Vi skall hämta Saffi efter hennes ballett klass som slutar kl. 6.

Annars är det ganska mycket tankar som snurrar. Hur skall det gå för mig, vart kommer jag att bo, hur går det med jobb etc, etc. Jag har i och för sig satt mig i denna situation själv och har egentligen inget att klaga på. Men, det blir 3 veckor till här, så vi får se vad som händer inom mig.

Annars är det helt ok väder, lite sol, regn men runt 15 grader. På måndag åker barnen till deras mamma och jag får lite tid att vara med mig själv igen. Det behövs, jag känner lite panik att inte få egen tid. Jag är ju faktiskt inte så van med barnen.

P

Nej

2010-01-25T11:43:00.000-08:00

Kom just tillbaka från domstolen. Domaren kastade ut vårt claim och sa åt oss att försöka komma överens själva. Så, nu var vi tvungna att själva komma överens.

Det kändes som en kall kår gick igenom min kropp, och att det inte skulle fungera - men efter att ha fikat me ex frun så kom vi överens om ett schema. det blev 12-13 nätter, och att jag går till rivers skola 2 gpnger i veckan för att hjälpa med läxor. Sen lite kvällar, middagar och liknande.

Så, det gick inte min väg, kanske skall jag faktiskt vara tacksam för detta - även om jag inte riktigt vet hur ännu. Men, någon mening med det hela är det och jag har någon insikt att lära. Jag vet att det kanske inte faller sig rakt av, men det kommer alldeles säkert att vara nått i detta.

Allt lugnt och fint dock.

På plats och ännu en runda framför domaren.

2010-01-25T05:40:00.000-08:00

Hej.

Som ni kanske förstår så är jag tillbaka i San Francisco och försöker anpassa mig till barnen igen. Dom har sovit hos mig sen i Fredags, och jag kom i Onsdags. Jetlaggen har varit jättejobbig, och vädret är grått och trist. Men, misstolka mig inte, jag är lycklig och helt underbart glad över att få ha dom igen.

Har varit lite anpassning i helgen med att återställa regler och tider, de testar ju gränserna direkt och har gjort ett bra jobb med att försöka lyssna efter bästa förmåga. Så, det har gått riktigt bra även om jag blivit tvungen att hoppas i säng med dom runt 8 på kvällen.

I dag är det så dags att gå till domstol igen. Exet vill inte att jag skall läsa läxor med barnen på eftermiddagarna, eller ge mig extra tid under detta månadslånga besök. Jag har sedan någon månad bestämt mig för att stå kvar i mina beslut och gå min väg, med reson givetvis, för att kunna sova gott.

Nu har jag bett om 2 ggr 7 dagar för övernattning (varannan vecka) samt att jag hämtar sonen i skolan på eftermiddagen och sätter mig med honom i köket och läser läxor för att göra ett avstamp så att han kan börja andra klass efter sommaren. Skolan erkänner att River ligger efter i sin inlärning, fritids erkänner att det är en kaotisk miljö samt att dom inte är ansvariga för läxorna, skolan har testat och gett ok för extra support, hans terapeut har påpekat behovet av en lugn och stilla miljö för att bearbeta. Men, alla initiativ är byråkratiska och tar tid. Det kommer under våren att ges extra service till River, men likaväl tycker exet att vi skall vänta tills dess, inte störa etc., etc.

Jag läste hennes motion som hon svarade med - vilket för övrigt vart inskickat efter det att jag åkte till USA, så jag inte kunde få den eller ha tid att svara. Hennes argument går in på att ur olika brev från terapeuten klippa ihop en story som stödjer henne. Detta ur helt olika brev och genom odokumenterad dialog. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, känner bara en trötthet och en oro för hennes beteenden och hur konstigt det blir när hon inte klarar av att dra upp sin tanke ur rädslan och bearbeta sitt kontroll behov. För så kanske det är, hon sa det till mig i Fredags, efter ett möte med frtitids då dom bekräftade min åsikt om kaos och så - jag är rädd att det kommer krävas mer av mig som jag inte kan ge. I slutändan handlar detta om henne och hennes vision för detta - där jag är i vägen bara.

Så har det varit under hela vårt äktenskap också - hennes väg eller ingen väg. I början var hon öppen för att samarbeta, prova något nytt - men sen sakta, sakta har det bara blivit värre och värre. Nu känns det nästan som en sinnessjukdom där hon argumenterar och fabricerar en story som passar hennes ovlija och skickar in dessa papper i domstol. Men, lyckligtvis får jag så idag sätta mig ner med en domare och berätta situationen. Förklara vad personer sagt på de möten vi haft och berätta om min plan.

Jag tror att det kommer att gå nästan hela min väg. Jag kan för inget se att en domare kommer att begränsa en liten killes möjligheter att få hjälp med läxor och att alla försök att komma ikapp. Jag hoppas att jag blir sedd, hört och respekterad av henne i alla fall. Exet gör det inte, har inte förmågan att kompromissa eller att ge.

Jag skriver mer i morgon. Nu behöver jag komma igång med dagen och se till att få barnen till skolan i tid.

P

Fredag hela veckan...

2010-01-15T05:17:00.000-08:00

Nästa då i alla fall. Jag har haft en heltokig resvecka; Stockholm, Falun, Avesta, Stockholm och nu tillbaka till Avesta. För planen att bo i Falun tills jag åker falerade och jag känner en oerhört stor irritation över det läge jag sitter i med att vara bostadslös, mitt i ett projektavslut, längtan efter barnen och nu en konflikt med familjen som bara känns för mycket.

Var på ett möte igår och förstod att jag måste be om ursäkt för min del i det hela, för att inte ha det på insidan och lämna plats för vad som är viktigt, striden om att få vara med mina barn och den domstolsförhandling som sker den 25 Januari.

Allt runt om kring mig har blivit lite lidande. Orken har trutit tack vare min o-stabila bostadssituation. Jag är även i slutskedet på ett väldigt viktigt jobb som jag måste få klart innan jag åker, men resandet och konflikten har så att säga sugit musten ur mig och jag kämpar lite för att orka med.

Igår så bad jag så brorsan om jag kunde få stanna hos dem tills söndag eller måndag. Sen hyr jag ett rum de sista nätterna och fokuserar på att göra mig redo för barnen och rättegången igen. Jag åker och hämtar mina kläder i eftermiddag och köper mat till katten, så får vi hoppas att han får stanna kvar - för jag fick ett samtal igår om att katten inte kunde vara där helt plötsligt. Men, jag kör på den förbestämda planen och låter han vara tills jag kommer hem. Det svängde så fort att jag misstänker att det handlar om något helt annat.

Men, jag hämtar mina kläder i eftermiddag, och gör mig redo för mitt. Det är väl så att i slutändan skall jag vara redo på Onsdag, och det kommer jag att vara. Men, jag får prova att berätta min del i det hela - utan att för den skull vika ner mig och inte uttrycka min åsikt som jag kan förmedla på många olika sätt.

Men, så är livet ibland - stormar, lugn och kaos. Just nu är det kaos, och jag känner en stark lust att stänga av och stänga ner - isolera mig och stänga ute världen en stund och låta känslorna svalla färdigt och återställa lugnet. Känner även att jag behöver ladda mina batterier för barnen och ha mer ork redo - saknaden och längtan så här dagarna innan jag får se dom är tyngre än jag kan beskriva med ord, större än jag kan förstå och djupare än jag trodde var möjligt.

Men, och helt apropå, jag trivs med Patric idag. Känner mig stabil och stark, kapabel och fin. Ser min bild i spegeln och ser en stilig man som har växt upp och blivit stor. Det yttre kaoset just nu är temporärt, och jag vet någonstans att jag var tvungen att göra detta för att släppa mina måsten gentemot andra. Besluten måste tas från hjärtat och med min vilja i fokus. Jag har så lätt att bli påverkad och vill gärna se nästa nivå i min utveckling. De 23 år som jag försöker ta igen, tar inte 2 år - det kommer att ta mycket längre tid än så. Men, min process just nu håller på att öppna mig och skapa förutsättningar att älska mig själv igen. Så även öppnar jag mig mot att få träffa en partner som låter mig vara bräcklig, stark, modig och rädd hela tiden.

Hoppla pålle.

Defekter och förändringar

2010-01-10T08:10:00.000-08:00

Nu är det några dagar sen jag lämnade mitt & steg till sponsorn. Ni som vet vad det handlar om kanske ler lite, ni andra - det handlar om en inventering av karaktärsdefekter och villigheten att erkänna de mönster som ligger till grund för upprepningarna och bristerna i mitt liv.

Men, efter några månaders jobb med det så var jag så klar och fick lämna över det. Att lämna över det handlar om att öppen och ärligt erkänna innebörden, mönstret och motivationen bakom varje defekt. Inte enkelt vill jag påpeka. Kändes som en boxningsmatch mot viljan och en stadigt kämpande egensinne som vill förminska, förenkla och undvika det som jag skyddat så länge.

Men, efter ett tag så började det faktiskt kännas enklare och enklare med det hela, och jag blev klar efter nån timme.

Så, nu då. Nu skall jag lära mig att ta bort dom. De skall inte få poppa upp och förstöra som de gjort tidigare och sätta pinnar i hjulet. Svettigt, men jag är helt och fullt kommitad till att genomföra detta fullt ut.

Annars så sitter jag hemma hos min bror och hans familj i Avesta för att i morgon åka till stockholm för jobb fram till Onsdag. Sen tandläkaren i Svärdsjö, sen är det bara en vecka tills jag åker till barnen i USA igen. Ser fram emot att få tillbringa en hel månad med dom och få vara pappa så mycket som tingsrätten och domaren kommer att tillstå. Men jag är helt övertygad om att jag gör rätt och kommer att kämpa för det. Sen är det ju inte mitt beslut i slutändan och jag måste respektera detta.

Kan även berätta att jag så smått börjar få upp ögonen för en tjej jag nyligen lärt känna lite försiktigt i Falun. Hon är inflyttad och vän med vänner, så jag är lite blyg och försiktig. Pirrigt värre. Inget har hänt, jag tror inte ens hon förstår mitt intresse, men jag är lite försiktig och tar ett steg i taget så hinner jag med att utvecklas under tiden. Resten är inte upp till mig, jag får lita på att det blir bra i slutändan.

:-)

Idag blir jag 40år!

2010-01-08T00:58:00.000-08:00

Det är min födelsedag idag. 40år gammal och jag känner faktiskt en stor glädje över att bli en man. Livet känns schysst, speciellt som jag lämnade 6:e steget till min sponsor i onsdags och känner en sån stor lättnad, mål och mening.

Men, idag känns det bra att bli äldre. Livet tuffar på och jag vågar med stolthet säga att jag är 40, lite nyfiken och samtidigt stabil.

:-)

Året som gått!

2010-01-02T01:07:00.000-08:00

Mycket har hänt under året. Framförallt så har jag utvecklats som människa och tagot stora steg i att förlåta mig själv och gå vidare. Sen har jag rest enormt mycket, 5 ggr fram och tillbaka till SF, Vietnam, Göteborg, Visby och otaliga resor till Stockholm från Umeå.

Om det är en tredjedel runt klotet till SF och Vietnem innebär det att jag flugit 4 varv runt jorden förra året.

Jag har haft några fina förhållanden, jag var upp i rätten 3 gånger och fick rätt varje gång runt barnen, underhållet och vårdnaden.

Men, framförallt så har jag börjat att tycka om mig själv, har accepterat mina karaktärsdefekter och lagt mycket bakom mig. Har börjat våga säga nej till situationer som är destruktiva, flyttat och kommit närmare mig själv.

Här kommer en genomgång över lite av de tankar och situationer jag gick igenom:

December
Mindes min pappa, flyttade från Umeå och firade jul med familjen.

November
Sa upp mig från jobbet, fick ansöka om resning runt barnen och började nytt jobb.

Oktober
Fortsatte mitt arbete med insidan, på väg till barnen igen och fick påbörja min nya tillvaro med barnen - 10 dagar bara dom och jag.

September
Började fundera på nytt jobb, fixade med gravstenen till pappa och reste omkring igen.

Augusti
Var ledsen, insåg att jag behövde växa upp och sonen började första klass.

Juli
Tillbaka till USA och barnen. Jag och RIver åkte till Sverige, och tillbaka till San Francisco igen.

Juni
Var lugn och fin. Probelm på jobbet och Nelly flyttade in
.

Maj
Var i Göteborg på konferens där jag också fikade med Ann, Jobbade i 4:e steget, sprang 17km och var riktigt nöjd med mig själv. Var också i Visby och höll en föreläsning.

April
Träffade fina Lenica i LA. Bytte till sommardäck och betalade mina synder

Mars
Vart stämd av mitt ex. Fick rätt i domstol.Fick ännu en gång lämna barnen och åka hem.

Februari
Fick flanera i ett gnistrande vinterlandskap. Firade min Årsdag.

Januari
Var på Nyårsfest i Berkeley, USA. Vart utmanövrerad av ett företag jag byggt om från grunden, och var på semester i Vietnam.

Mellandags stress

2009-12-28T00:46:00.000-08:00

Vaknade i morse och kände som det var en vanlig jobb dag. Men, i och för sig har jag lite jobb som jag borde ta tag i, men eftersom att jag är beroende av andra så bidde det inte så idag. Jag får återskapa lugnet och kolla lite skidor på tv om en stund istället.

Annars har julen varit helt ok. Lugnt och stilla. Massor av TV och soffsittande hela tiden. Känner i och för sig att stressen nu börjar krypa på lite och jag borde hitta nån aktivitet att fokusera på, annars kommer jag att bli olidlig. Köpte förresten inga cigaretter igår. Kände att jag var tvungen att ta en i morse, men nu skall jag göra allt jag kan för att sluta med stinkpinnarna - för det är så det känns. Kläder, fingrar och allt luktar rök och jag tycker det är pinsamt.

Har i och för sig funderat på det ett tag nu, dels tycker barnen att det är förfärligt att jag röker, dels vet jag ju att det är farligt. Men, jag har slutat med värre saker än så i mitt liv, så det blir nog bra det här också.

Jag blir 40 om 10 dagar. Känner mig lite ångestfylld inför att bli 40 faktiskt. Av någon anledning tycker jag att det är då man blir vuxen, skall ha blivit nått och etablerat sig! I vissa avseenden så har jag väl etablerat mig, jobbet är en viktigt kugge och jag har lyckats bygga upp lite cred på det. Blir kontinuerligt kontaktad av ny konstellationer som vill skapa något nytt och tillfrågad om jag inte kan hjälpa till med det jag är bra på. En annan vinkel är att investerare ger mig tilltro och respekt, vilket ger mig ganska mycket makt i mina roller. Då jag bestämmer har jag också möjligheten att driva det framåt enligt min vision.

Men, nu när jag blir 40 är det dags att sätta upp nästa mål, framför allt professionellt. Jag skall arbeta mig in till en VC roll. Jag vill sitta med ett antal bolag som jag fokuserar på och styra/ skapa mål och exekvera på min magkänsla. Jag tror att det är möjligt, för den erfarenhet som jag skapar mig är unik. Att ha drivit upp ett antal bolag, omvänt några till och styrt skutan för stora och små grupper skapar en väldig insikt. Jag hoppas att jag inom några år kommer att lyckas - och det tror jag faktiskt. Det brukar fungera så, att det man tar i sin mun kommer sant och förmågan att definiera målet gör det möjligt.

I och för sig kommer det att innebära mer jobb, mer ansvar, högre press och mer risk - men det är helt ok. Jag är kapabel, har förmågan och kan - så länge jag tar en dag i taget!

God fortsättning på er alla. Jag är oerhört tacksam för detta år. Jag har fått ett lugn som jag trodde försvunnit från mig. Jag ser klart vad som pågår med mig och runt om mig. Jag har även börjat få en empati som jag aldrig kunnat gissat mig till.

Nä, tillbaka till soffan och invänta mitt teams utvecklingsarbete. Manualen som ligger på mig måste faktiskt vänta.

P

Julfunderingar, gott mående och gamla vänner

2009-12-22T10:14:00.001-08:00

Till att börja med, jag har det riktigt bra idag. Betrodd i mitt jobb, auktoritär i mina funderingar och beslut och älskad av gamla fina vänner.

Sitter just nu på tåget mellan Stockholm och Falun efter lite möten och projekt arbete. Morgonen vart lite påfrestande, jag gick på tåget halv åtta i morse och kom fram till Stockholm kvart i ett på dan - förseningar, förfrysningar och massor med folk. Efter två möten fram till 4 så var jag klar för hemresan. 3 timmars jobb och 8-9 timmars resande - hehe, livet är inte alltid rakt fram och snabbt.

Annars känner jag ett riktigt gott mående som gryr inom mig. Stark, stadig och glad över det mesta. trivs med mig själv och tror jag är på rätt väg. Känns riktigt skönt att få släppa lite tunga situationer runt jobbet bakom mig, men mitt i allt så känner jag att jag blir lite blåst på det hela.

Säljer tillbaka mina aktier för ungefär vad jag gav för dom till mitt tidigare företag. Får inte helt betalt heller. Undrar om jag skall bråka, och bara ställa mig på tvären - eller bara släppa taget och gå vidare. Vet inte riktigt, men jag tror inte jag vill bjuda in girighet i mitt liv i samband med relationer till folk som inte står högt på min lista.

Mitt nya jobb känns intressant. Känner att det går framåt och de två jag jobbar med riktar sig mot samma mål. Så även verkar investerarna jobba mot en och samma riktning och vi har alla samma fokus. Tekniken är spännande och jag tror att jag kan göra något med detta. Samt, jag har en väldigt definierad roll som chef och ansvarig. Alltså, det hänger på mig! Jag har egentligen inga andra planer, och känner att det kommer nog att gå bra om jag bara andas och gör det jag skall - kanske, kanske mer än bra...

Annars så tänker jag på boendet ganska mycket - skall åka och titta på en lägenhet den 7e Januari - dan innan min 40-års dag - kanske är det då mitt vuxna liv börjar? Jag tror som sagt på att det kommer att lösa sig, och tonen i mailet med den tjejen om lägenheten var annorlunda, och bra. Men, först skall jag till barnen i en månad och sen så...

Det var en gammal vän som sa till mig härom dan, man vet ju inte riktigt vart du varit, du reser ju hela tiden och far och flänger alldeles hela tiden - men du ser i alla fall lycklig ut. Det var supersara som sa det, hon som kan titta mig i ögonen och säga att jag betyder mycket och är älskad av många - för det är ju precis det jag behöver höra i livet - att jag inte är konsumerad, bortglömd av alla och icke önskad.

River och Saffi har varit så uppspelta i några dagar att jag inte fått ut något vettigt av våra samtal. Men, så är det väl vid jul, det är tomten som är viktigast, inte pappa!

Flyttlasset går söderut.

2009-12-16T03:28:00.000-08:00

Nu sitter jag här i en nedpackad lägenhet och inväntar flyttgubbarna. Som det lät igår kväll så kommer dom efter 5 eller så. Så, det är bara att köra på och och bli klar i tid. Kanske hinner jag städa lite innan de kommer och stänga av lite rum och liknande för att göra det enkelt för mig. I morgon bitti kommer hyresvärden och inspekterar det sista och jag lämnar nycklarna.

Flyttlassen går till ett magasin i Stockholm, och jag tar min lilla bil och mina blommor och åker till mamma i Dalarna för att fira långjul.

Ser faktiskt fram emot att få flytta söderut igen. I och för sig har Umeå varit väldigt snällt mot mig och jag har haft det väldigt bra här. Men, den lilla staden långt uppe i norr är inte riktigt den plats jag vill slå rot på och stanna i. För det är faktiskt så det känns - jag letar efter en plats där jag hör hemma och känner frid. Kanske skulle det hjälpa med lite kärlek, men det kommer nog det också.

Annars saknar jag lilla Nelson, katten som förgyllt mitt liv sen han kom till mig i somras. Han bor hemma hos morsan och lever lyxliv har jag hört.

Jag känner att det är rätt att förflytta mig. Jag känner att det skall bli skönt att få kliva in i mina barns liv lite mer. Jag känner mycket glädje och ser en ljus framtid där jag känner mig stabil, trygg och centrerad - det ni!

Pratade med sonen.

2009-12-11T08:38:00.000-08:00

Hallå. Jag la precis på telefonen efter att ha pratat med barnen. Jag blev helt förbluffad. Som ni kanske vet så har jag i domstol bett om att få stanna längre, 4 veckor med sonen för att hjälpa med läxor och liknande.

Under samtalet sa jag att jag skall försöka stanna lite längre den här gången, att jag bett om det. Då svarar han, du kanske borde stanna 4 veckor!

Undrar om exet har berättat detta? Jag tror inte det, eftersom hon sätter sig mot detta. Men, på något sätt vet nu river detta och tycker att 4 veckor är bra.

Det är inte första gången detta har hänt, att han "vet" vad som är på gång. Så även denna gång. Jag blev i alla fall väldigt glad över den dialog vi lyckades ha lite kort och kände att jag är på rätt väg.

:-)

Nu är det ett år sen du försvann ur våra liv!

2009-12-05T08:13:00.000-08:00

Pappa, först och främst måste jag säga att jag saknar dig väldigt mycket. Våra pratstunder de sista åren i ditt liv gjorde mig gott och jag känner att jag fick sluta en cirkel som allt för länge var öppen.

Idag är det så exakt ett år sen du gick bort. Den där eftermiddagspromenaden som blev din sista. När jag pratade med dig på förmiddagen sa du att du höll på att tvätta och skulle gå upp på Hornsgatan och köpa en ljusslinga till balkongräcket. Men, det blev inte så. Du föll ihop i backen, de som försökte rädda dig sa att det inte fanns något att göra. 64 år gammal var du så klar att gå vidare i livet - för så är det ju. Döden är även den en del av livet.

Jag måste erkänna att det var på gränsen av vad jag klarade av. När Christer ringde och berättade vad som hänt kände jag hur avgrunden öppnade sig och jag blev helt domnad.

Men, efter ett år av händelser känns det i alla fall efter omständigheterna ganska bra. Begravningen har vacker. Jag och Christer har försökt att gjort vårt bästa med allt bohag och ditt namn står under Sigge´s.

Men du skall veta att vi saknar dig allihopa. Det vart tomt efter dig. Din synpunkt var så mycket viktigare än vad jag insåg innan du försvann. I bland brukar jag prata lite med dig. Fråga hur det är, berätta att jag saknar dig och dela med mig av de vinster jag gör i mitt liv.

Tack pappa för att du var just det - min pappa. Jag är så stolt och glad över att få bära vidare dina ideer, ideal och syn på livet. Resorna, det stora perspektivet, kämpandet efter de mål man sätter och förmågan att relatera till alla.

Jag kan nu berätta att jag tror jag börjar bli en man. Känner en egen riktning och ser en klarare bild över vem jag är och vart jag är på väg. Jag hoppas du med stolthet tittar ner och tar åt dig en del av äran du och mamma lagt grunden för.

För evigt, saknar dig och tack så mycket för allt pappa. Och jag menar verkligen allt, utan det hade det inte varit vad som är idag, och jag hade inte bytt för något i världen.

Kram.

Ibland trillar insikten in...

2009-12-03T07:38:00.000-08:00

Har inte skrivit så mycket på ett tag. Dels handlar det väl om att mitt liv är i positiv förändring, dels att en förbrukande process hållit mig i sitt grepp igen.

För idag så insåg jag en riktigt stor sak. Exet sa i går kväll nej till att låta mig stanna 3 veckor extra med barnen för att hjälpa River med läxor, stavning och räkning. Anledningen är att de senaste rapporterna från skolan har påpekat att han ligger efter och behöver extra hjälp - och min ide var att jag nu kunde hjälpa till. Så, avsikten är ren och rak - stötta min son´s skolutveckling. Inte för att jag behöver hålla nått försvarstal, men jag blir väldigt fokuserad på detaljerna nu.

Så, igår - efter en veckas betänketid - pratade vi dock igenom detta. Hennes syn är att det kan vara destruktivt att jag kommer och stannar längre. Hon vill att det skall vara 10 dagar, och sen 30 dagar på sommaren. Men, efter att ha varit där i oktober så fick jag ta del av skolrapporter och tester, vilket skapade denna önskan att få hjälpa.

Efter vårt samtal igår så bestämde jag mig för att söka denna rätt i domstol i Januari. Sagt och gjort har jag så idag skickat in en resningsansökan för rätten att tillbringa 4 extra nätter och 10 extra eftermiddagar med dom/han i januari/ februari. 19 januari är det så dags. Jag åker med övertygelsen att det kommer att gå bra, och chansar med att planera för en hel månad där.

Så, nu tillbaka till titeln som handlar om insikten. I eftermiddags stod jag och pratade med en vän. Vi pratade om relationer, historian och ovanan att reagera på gamla känslor i nya situationer. Där nånstans så slog det mig vad som egentligen händer runt sonens skola och min förhandling med exet.

Jag var gift med henne i 10 år. Under i stort sett hela förhållandet så var min skuldkänsla över min sjukdom drivande i vår maktbalans. Jag lät mig styras, riktas och gjorde som hon sa. Rädslan att bli avvisad var större än jaget, oron för mitt beteende och skuld och skam la lock på viljan och situationen blev bara värre och värre. Till slut visste jag att vi inte skulle lyckas och skilsmässan blev ett faktum.

Under de här åren som gått sen dess har jag dels lärt mig att leva med min sjukdom, dels rensat ut skulden och prioriterat om i mitt liv. Sakta men säkert har det skapats en fristående, stolt och förhoppningsvis god människa. Under de senaste 15 månaderna som vi legat i skilsmässa och gått fram och tillbaka inför domaren har jag känt en allt starkare övertygan inom mig. Rösten har blivit starkare och målet allt klarare.

Så, för en stund sen så trillade så polletten ner på allvar. Jag har under de senaste två åren rensat ut de situationer, beteenden och känslor inom mig som hållit mig tillbaka. Jag har haft tid att växa till mig. Modet och självkänslan blivit stark nog för att nu gå emot det som inte är rätt utan rädsla för konsekvensen eller tvivel på vad som kommer att hända om...

Det sköljde liksom över mig en stark övertygelse om att jag är redo att gå vidare. Jag är stark nog att göra det som är rätt. Jag klarar av att hantera ovissheten och är inte rädd för att den skall förstöra. Jag har fått insikten, kunskapen och övertygelsen om vad jag behöver göra för att klara det som kommer till mig. Med min övertygelse, mitt nätverk av människor med samma känslomässiga sjukdom och en spirande självkänsla känner jag mig nu redo att möta exet rakt på. Jag skall inte agera ut, straffa eller konspirera - nej jag skall säga vad jag känner, göra det jag behöver och göra det nu. Barnen kommer inte att acceptera att jag inte provade, att jag ursäktar. Får jag ett nej har jag i alla fall provat, och kommer att prova igen.

Insikter handlar även om att jag i detta måste komma hit innan jag kan gå vidare. Ingen annan har kunnat komma in tack vare denna oro och rädsla. Jag har helt enkelt suttit kvar i hennes grepp genom mitt ickeagerande och är nu redo att gå min väg. Kanske kommer de vackra sakerna att komma till mig efter detta. :-)

Omotiverad

2009-11-30T01:36:00.000-08:00

Kom hem från Dalarna igår kväll. Trött efter 6 timmars bilkörning, helt klart. Somnade runt midnatt och känner mig helt omotiverad idag.

Känner mig lite deppad, trög, bitter och lite sur i allmänhet. Kanske är det vädret - för idag är det grådassigt och halvdunkelt. Några plus i alla fall - men ingen snö som skulle lysa upp det hela lite i alla fall.

Skall börja packa ihop mitt hem denna vecka. har lite motstånd, eftersom jag inte riktigt vet var jag skall ta vägen. Skall till San Francisco i Januari - sen skall jag ju ta lite stora beslut.

Så fort jag kommer till dalarna så drar det i att köpa ett gammalt missionshus som jag tycker är riktigt schysst. Enligt min plan så har jag två år på mig att rusta det och få lite equity ut av det.

Kanske är det så det skall bli - två års jobb i Stockholm, rustande av ett gammalt missionshus och sen kanske acceptera in lite närhet i mitt liv. Som det är nu så håller jag alla känslor långt borta och vågar inte riktigt ta tag i denna rädsla av att inte duga, räcka till eller möjligheten att bli sårad.
Men, men...

På tåget

2009-11-27T00:13:00.000-08:00

I går var det så sista dagen med förra firman. Jag lämnade in de papper som jag skulle och frigjorde mig från allt ansvar. Ojoj, va skönt. Kände att jag tar chansen med fakturan och väljer att kliva åt sidan. Om det blir probelm så får jag väl skicka den till fogden bara.

Men, efter att ha gjort färdigt så satte jag mig i bilen med katten Jansson ocg körde från Umeå till Falun. Katten var inte glad. Mycket jamande och ylande. Men, efter nån timme så började han ta det lugnt och vi satt där och pratade lite. Jag pratade om mitt, och katten klagade.

Nu sitter jag på tåget mellan Falun och Stockholm. Skall jobba på eftermiddagen och kolla på en lägenhet på söder innan jag sätter mig på tåget igen. Tror att det blir Avesta och brorsan i kväll. Styvmor är där och jag har inte sett henne sen mars månad eller nått.

Sen åker jag tillbaka till Falun, skall nog fika med nån kompis, handla jullklappar till barnen och försöka skola in katten med hundarna hos morsan. Men, jag tror att katten tar det bättre är min oro. Hoppas i alla fall att det går bra.

Söndag åker jag tillbaka till Umeå och börjar packa ihop lägenheten. Skall sälja lite dubbletter - har två likadana sängar och lite sånt.

Men, livet är helt ok. Hade svårt att somna igår - kände att det var så där massor med grejjor som snurrade och bilresan var lite stressig. Ser fram emot en lugn helg i alla fall som bara handlar om distans och julklappar till mina fina barn.

Kram på er alla.

Känns inte alls bra.

2009-11-25T03:57:00.000-08:00

Hej. Som jag skrivit tidigare så har jag sagt upp mig från ett jobb där det inte fungerat alls bra på ett långt tag.

Igår så var det så formellt sista dagen, men vissa saker skulle städas undan idag. När jag skulle göra lite pappersexercis så upptäckte jag att de inte betalat min sista lön.

Då jag i samma veva skall lämna in en årsredovisning som jag skall skriva under kände jag att nu jävlar. Jag tog helt sonika med mig alla papper, skickade ett mail till ägarna och begärde en garanti för löneutbetalningen innan jag lämnar in några som helst papper.

Killarna i bolaget är gröngölingar som inte drivit bolag innan och började argumentera om att de inte tyckte jag skulle ha den etc. Situationen blev direkt hotfull då en kille blev superfrustrerad och nästan gick i taket.

Jävlar vad det tar på krafterna att ha att göra med killar som inte har nån erfarenhet i nått som detta. De gör helt enkelt jobb personligt och agerar i affekt. Kände mig helt utpumpad efteråt. Kom hem, skulle fokusera på ett annat projekt men kände riktigt hur kroppen skriker och huvudet bultar av frustration/ lättnad efter att ha tagit ett sunt beslut.

Det är för mig helt sant att det finns två sortens människor - de som skapar energi och de som suger ut energi av andra. De två (oerfarna) grundarna i företaget är definitivt sådana som suger ur all kraft och klagar. De manövrerar av okunskap och agerar på idiotiska sätt. Jävlar va jobbigt det har varit.

Kunskapen som kommer av detta är att man med precision skall välja sina medarbetare. Det är dom man skall tillbringa bra och dåliga dagar med - och i detta fall har jag i två företag i rad valt fel miljö. Jag hoppas att den konstellation jag nu arbetar i kan vara mer givande än tagande - det känns så i alla fall. Mer erfarenhet, mindre ego, mer kunskap och mindre kamp.

:-)

Inte bra...

2009-11-23T07:36:00.000-08:00

Sitter just nu hemma i köket och funderar och oroar mig. I helgen så har barnen varit i Yosemite med sin mamma, en nationalpark öster ut från San Francisco ungefär 5 timmar med bil.

Vi hade en plan om att jag skulle ringa, och i lördags och söndags så provade jag en massa gånger. Men, inget svar! Sen idag, som vanligt så brukar jag ringa vid 7 deras tid för att säga hej. Efter att ha provat mellan kvart i och halv 8 får jag ännu inget svar.

Eftersom klockan ringer på skolan 10 i åtta så är de nu på väg dit hoppas jag. Men, usch va jobbigt mer oro. Massor av orealistiska bilder poppar upp i huvudet och jag har svårt att fokusera. Men, samtidigt är det inget jag kan göra nu och känner mig helt maktlös.

Får prova och nå exet på hennes jobb senare under kvällen för att höra hur de har det, om allt är ok och på så sätt stilla min oro.

Ojoj.

Nästa besök hos barnen

2009-11-19T07:52:00.000-08:00

Hej igen. Nu var det en stund sedan jag skrev. Har som sagt sagt upp mig från jobbet, sagt upp lägenheten och flyttar till Stockholm runt Jul hoppas jag.

Har en förhoppning om att allt skall gå bra och att bostadsfrågan löser sig - det blir nog bra det här till slut.

Men, jag har i och med att jag sagt upp mig fått lite fritid runt Jul. Jag frågade exet om det var ok att få ha barnen lite extra i och med möjligheten och frågade henne om detta. Till min förvåning så tvekar hon. Kanske inte förvåning, men i alla fall till min frustration. Jag vill planera och åka - jag tror att jag i vilket fall som helst bara skall boka tiden där och gå till domstol för att få igenom det. Men, men. Känner att det kanske är frustrationen som gör det, inte min vilja.

Jag skall i alla fall flytta härifrån. Vinter mörkret har kommit på största allvar och solen går ner för 3 på eftermiddan! Helt sjukt. Alla släcker ner och går hem. Ingen vill göra nått och det är en kollektiv depression som pågår.

Är det ingen som kan liva upp denna stad! Jag funderar på att besöka jazzklubben ikväll bara för att komma ut. Lite musik en stund kanske gör kvällen enklare.

Skall åka till Kavrnbyn i morgon på fest, sen konsert på Söndag. Kanske lite clubbing på Lördag, med en liten mix av träning, innebandy och god mat. Jobbar det sista med firman nästa vecka och kör sedan fullgas med det nya i sthlm från Torsdag. Livet är nog helt ok i alla fall - känns då så.

P

Känner att...det varit lite tungrott på sista tiden.

2009-11-12T22:06:00.000-08:00

Har tillbringat i stort sett en hel vecka hemma. Har i och för sig vart på nått möte, både på fritid och jobb - men från tidig eftermiddag till sena mornar har jag varit hemma. Kanske är det vakuumet efter barnen, tröttheten efter resan, faktumet att jag är lite sjuk och beslutet med flytt och jobb. Jo, kanske är det så - men i alla fall. Känner att det nästan blivit en depression av det hela.

Kände mig så fångad att jag nästan fick panik i går. Vad gör folk på kvällarna. Ingen aning - för jag sitter ensam hemma och misströstar.

Men, mitt i allt negativt så vet jag ju att det handlar om sjukdom, jetlagg och förändringar. Men, insikt gör ju inte tristessen mindre eller enklare att ha att göra med.

Stora funderingar kommer. Har det alltid sett ut så här? Är jag okapabel att finna ett socialt liv? Är det mig det är fel på? Ja, ni förstår - tankarna blir större och större, och sammanhanget blir mer och mer orealistiskt.

Skall försöka att gå ur lite i helgen. Måste finna lite umgänge och socialt liv - annars kommer jag att bli helt tokig. Hade lite funderingar på att åka söderut redan i helgen, kanske blir det tåg i helgen - för jag vet att jag skall vara i Stockholm på tisdag i alla fall. Men, jag tycker synd om Nelson - eller Nelly som katten heter. Vill inte lämna honom ensam igen.

Men, en av de funderingar som dykt upp är vad jag skall göra i Februari. Jag kommer vara klar med ett jobb i mitten av Januari, sen åker jag till barnen för födelsedagar. Jag funderar faktiskt på att stanna där i några veckor i stället för att göra som jag gjorde förra året - åka till solen direkt efter resan. Kanske, kanske - men det innebär ju lite problem. Exet kommer att bråka, River kommer att hoppas, och jag undrar om det är rätt. Vi får se hur det blir.

Men, jag blir förundrad över hur litet utbudet för ensamna vuxna är här i Umeå. Dom som har barn, partner eller har skolkompisar och sånt verkar ha det lättare - själv är man väl dömd till ensamhet och isolation.

Får väl gå ut och söka lite bekräftan i kväll och i morgon. Tror att vi skall gå på filmen 2012 i kväll - en äkta katastrof film som kanske passar mitt katastrofsinne.

Hörs.

Tisdag

2009-11-10T08:41:00.000-08:00

Sitter här i Umeå och känner lite vakuum efter resan, storstaden, barnen och pulsen av att vara i en mång-miljon stad. Umeå känns ganska tunt på en tisdag då det inte finns någonting som lockar. Kanske är stan bra för dom som gillar det stilla hemma livet - men jag har ett behov av att ha mycket som händer omkring mig.

Sa som sagt upp mig från jobbet i fredags - har inte hunnit säga upp lägenheten, men jag är inte så orolig för att få den uthyrd heller - det är många studenter som behöver bostad så det skall nog gå bra.

Men, jag måste erkänna att jag är lite rädd för hur det skall gå, och vart jag skall landa. Låg och hade jätte svårt att få tyst på tankarna i går kväll. Rädslor och känslan av att skippa tryggheten för äventyret skapar lite kaos. Men, jag tror att detta kommer att lugna ner sig och att det skall bli helt ok på alla sätt.

Jag har ingen direkt trygghet i situationen - har jobb till och med Januari så det gäller att jag börjar jaga lite. Skall försöka tillbringa december med att vara i Stockholm varje vecka för att börja sätta upp möten, påbörja lite diskussioner och se hur läget är.

Men, det är dags - och jag känner det starkt - att flytta söderut. Närmare mina goda vänner, min mamma och brorsan. Få lite mer kontakt med gamla och nyfunna vänner som jag trivs bra ihop med. Men, framförallt så längtar jag efter storstaden igen. Alla saker, neonljus, fina restauranger och mycket olika saker att göra. Härliga promenader i stan, mycket möten och bra musik.

Livets nyck och överraskningar!

2009-11-06T22:01:00.000-08:00

Igår så sa jag upp mig från den firman jag var med och startade i Februari. Jag pallar inte mer. Beslutet har växt fram och sprickan mellan oss har växt, min motivation har sjunkit helt och försvunnit och läget blev olidligt.

Situationen kom till sin spets igår när jag pratade med killarna. Deras ovilja att kommunicera, köra på mina beslut och sabotaget i att inte berätta vad som händer gjorde att jag på stående fot sa att jag slutar! Skickade ett mail till investeraren och sa att jag fått nog. Vi skall ha ett styrelsemöte på Måndag, så det blir väl ett sjuhelvetes paj kalas där - men det är dags att omge mig med människor som vill ta sig framåt och har erfarenheten att lyckas.

Jag har ju en massa projekt gående. Ett i Stockholm som kanske är på en helt annan nivå, ett här i Umeå som handlar om utbildning, samt lite små jobb som ger lite intäkter.

Men faktum är att jag nog skall flytta härifrån. Kände när jag landade här efter resan till USA i veckan att livet i Norrland inte är riktigt min grej. Kallt, folket är lite sura mest hela tiden. Misstänksamheten är stark och oviljan att vara öppen är total.

Nej, söderöver är vad jag skall! Skall säga upp lägenheten på måndag och kasta mig ut i det hela för att se hur det går. Faktum är att jag bott här i snart två år och inte riktigt trivts alls. Svåråtkomligt, litet och inte vidare socialt. Kanske lite insnöat från mitt perspektiv.

Annars har jag det riktigt jobbigt med jetlaggen sen jag kom hem i onsdags. Har ännu inte fått sova en hel natt. Några timmar på natten och några timmar på eftermiddagen är vad som bjudits. I natt så hade jag kraftiga mardrömmar till råga på allt och vaknade helt genom svettig och med hög puls. Så har det ju varit varje gång, så jag är inte så överraskad - men i alla fall, det är jobbigt likaväl.

Saknar barnen så att det gör ont i hjärtat. Är glad över hur det växer och åldras. River är arg på mig för att jag inte är där. Han sa att han inte trodde jag älskade honom eller skulle komma tillbaka. Jag tror att du kan hålla med om att detta är svårt och något man inte riktigt kan förbereda sig för. Det är väl bara att låta det vara, svara på varje fråga och hoppas att det blir bättre. Men, det är riktigt hjärte-skärande i alla fall.

Nej, flytta är vad det blir. Jag pallar inte med att sitta här och vara ensam mest hela tiden. Kanske beror det på mig, kanske inte - mest sannolikt är det en kombination av allt. Men, jag lyssnar på min magkänsla och går vidare. Där är ju så att jag bott här snart två år, så jag har ju i alla fall provat.

Kollade lite lägenheter i stockholm, ser ut att kosta runt 8-10 tusen, för 50kvm. Det får väl gå under en period - eller jag kanske skulle prova USA under vintermånaderna? Vi får se. Jag har i alla fall jobb till och med januari ut - sen får vi se. Men, Umeå firman får klara sig själv. Visst är det till en del mitt fel - jag tar det! Men, jag m,åste ju gilla att jobba med dem jag har runt mig.

Vi får se vad framtiden har att ge. Känns i alla fall rätt att gå vidare.

Stora känslor...

2009-11-02T09:17:00.000-08:00

Igår så lämnade jag barnen. Eller, rättare sagt, Exet kom och hämtade dom från lägenheten jag hyrt och de åkte hem till sitt hem igen. Svårt, svårt och mycket tunga känslor.

River försökte be mig på olika sätt att stanna, vilket har blivit ganska avancerat vid det här laget. Jag skulle be dommaren om att få stanna i 100 dagar. Jag berättade om hur vi kommit överens om antalet dagar med hjälp av en domare - givetvis sa han då att jag skulle be om mer dagar...

Saffi sov inte hos mig sista natten. Hon ville, efter Halloween, stanna hos mamma och så fick det bli. Undrar lite om det är hennes sätt att ta itu med situationen - trygghet och så först.

Men, idag bär det av hem igen. Landar på Arlanda sent i morgon kväll, och vet inte riktigt hur jag skall göra då. Det går inga tåg eller flyg. Jag får väl ta och ta in på ett hotell kanske och flyga upp på Tisdag morgon. Skulle ha varit perfekt om jag hade nån kompis som bodde i närheten, men...det ensamna livet fortsätter. Är man vuxen skall man ta hand om sig själv tydligen.

Hade otroligt svårt att somna igår. Kände hur varenda nervudd skrek efter flykt och huvudet spelade mig ett stort spratt. Men, somnade tillslut och vakande i tid för att ringa barnen som vanligt i morse.

Chup, chup - livet går vidare och jag är inte helt redo att ta tag i allt som behövs. Funderar på att också allvarligt ställa ett av jobben jag har på sin spets, känns inte alls roligt längre...killarna är oinspirerade, asociala och inte riktigt kapabla att ta sitt ansvar. Jag slösar helt enkelt bort min tid med projektet.

P

Så bär det av snart igen

2009-10-31T05:33:00.000-07:00

Efter nio dagar är det snart dags att åka hem igen. Jag är så underbart lycklig och fylld till brädden av kärlek till de små liven och känner att oberoende av alla pengar det har kostat så har veckan gått jättebra.

Just nu är klockan halv 6 på morgonen. Jag gick och la mig med barnen runt halv nio i går, efter en hel tokig kväll. Rivers skola hade en festival med massa små spel och hoppborg där alla biljetter samlade in pengar till programmet.

Sockervadd, popcorn, flera klubbor och massor med barn. Vilt, tokigt, roligt och spännande. Det var en kväll som de sent kommer att glömma tror jag!

River och Saffi var i alla fall helt slut när vi kom hem. Lite TV och Saffi tvärsomnade. River höll ut lite mer, men somnade tillslut som det barn han ändå är. Jag tror de kommer att sova en stund till, hoppas det i alla fall - för jag sitter i köket med en kopp kaffe, datorn och reflekterar lite över veckan som varit.

Rutiner, skola, terapi, ballett klass, fotbollsmatcher, middag, TV, inköp av kostymer och hemläxor. Jo, det har varit hårt jobb - men jag tycker någonstans att jag fixar detta helt ok. Jag har hållit mig lugn och harmonisk hela veckan. Har till och med kunnat jobbat lite.

Men, i morgon så hämtas dom av Exet igen och detta besök tar till ända. Jag vet inte riktigt vad barnen tror och känner - men om jag kan läsa deras tankar så är de helt lyckliga med detta också. River är givetvis lite ledsen för att jag skall åka, men vi har redan börjat planera nästa besök. Vi skall ta oss upp till Lake Tahoe då och prova på lite pulka åkning och snöbollskrig. Avsikten är att berätta hur det är i Sverige på Vintern och försöka få dem att förstå att livet är olika på olika platser.

Men, jag tror samtidigt att det är ett försvar från min sida, att leva lite i framtiden och planera nästa gång. Det blir lättare då. Kanske är det svårt för små människor att relatera, men förhoppningsvis så går det bra det också.

Nu skall jag i alla fall hem. Mycket jobb väntar och lite små katastrofer som skall redas ut. Jag behöver jobba på att finna någon partner, så livet blir mindre ensamt. För det är vad det är - ensamt, allt som oftast.

Ha det bra allihopa.

Sugarhigh!

2009-10-26T10:53:00.000-07:00

Jag, sent skall man lära sig av misstagen. I helgen så har båda barnen varit hos mig hela tiden, och sin vana trogen har de också lärt sig hur man övertalar pappa att köpa vad de vill. Sagt och gjort gick helgen i godisets tecken. Gummibears, lollipops, chipspåsar och tuggummi.

Lördagen var ganska ok. Det var ju inte så många saker att tänka på efter fotbolls matchen på morgonen. Vilken förövrigt var superduper. River älskar tydligen att stå i mål, och med en perfekt pose skyddade han målet som om det gällde liv eller död.

Men, åter till godiset. På Söndagen började jag se lite tecken på kort stubin, stress och högljudda barn. På eftermiddagen, när saffi skulle sova bidde det inget alls. hon låtsades sova i två minuter - sen kom hon med den utomordentliga idéen att hon kunde sova i soffan - eller i kojjan dom byggt i vardagsrummet. Jag vart lite slapphänt och lät dem göra det - så, naturligtvis blev det ingen tupplur.

Framåt kvällen när Exet var här och åt bröt River ihop. Han ville inte krama exet när hon kom, gömde sig bakom mig och hade jättesvårt med allt. Tillslut så började han äta och genast blev det normalt igen. Men under kvällen så haglade frågorna om godis vidare - men jag gav inte upp. Hopp i säng, lite irritation och sen sov de som små duvungar.

Till min stora förvåning satte sig Saffi som är 3,5 år vid frukost bordet i morse. Sömnen satt ognuggad i ögonen och håret stod åt alla håll. Jag hade precis satt omeletten på bordet och sa varsågod. Hon tittade på maten, skrynklade ihop munnen och tittade på mig med flörtiga ögon - jag vill ha godis i stället!!!

Ja, som man bäddar får man ligga. Halloween på fredag och godis i stora massor. Men, efter en diskussion över matbordet sa vi tillslut i kör - inge mer godis förens Halloween! Inte för att jag tror att det kommer fungera!

På plats

2009-10-22T07:07:00.000-07:00

Så där ja. Idag skall jag få hämta barnen på skolan och ha dem i 10 dagar. Känner mig både nervös och förväntansfull på samma gång.

Dels är det mycket rutiner som skall fungera - matlåda i skolan, hemläxor, middagar och allt där i mellan. Men, någonstans under känslorna känner jag en trygghet och ett ansvar att fixa alltihopa. SÅ, det skall nog gå riktigt bra med det hela.

Pratade just med barnen och frågade om det hade lust att gå med och handla idag? Saffi är så skön, hon sa nej - gör det innan du hämtar mig så har vi mer tid att leka. Sagt och så blir det!

Annars så sov jag riktigt dåligt inatt, det brukar vara så andra natten - jetlaggen är som värst då. Somnade runt 11 och vaknade runt 5. Så, det blir en tupplur under förmiddagen och tidigt i säng med barnen ikväll.

Men, stället jag hyrt känns bra - 2 rum och kök och helt ok. Sist jag var här hyrde jag bara ett rum utan kök, och det blev alldeles för påfrestande. Men, nu skall det nog gå bra i alla fall.

Idag blir det lungt med barnen - vi skall landa på stället och prata med varandra. Kanske laga lite middag ihop och kolla en film. Sen är det hopp i säng som gäller.

Jag känner riktigt hur det spritter i kroppen och att jag är innerligt lycklig över att få hämta barnen i eftermiddag. Pappatime, here i come.

P

Borde kanske vara arg...

2009-10-19T10:56:00.001-07:00

Hej. Sitter just nu på Arlanda och har checkat in på en jumbojet som är ombyggt till ett hostel. Skall med planet i morgon kl. 06.40 och äntligen få tillbringa lite tid med barnen igen.

Sin vana trogen håller exet på med sina grejor just innan för att på något sätt skapa ilska och irritation som en välkomst present. Det börjar bli en vana, så jag får bara glömma det och fokusera på det roliga.

Men, när vi planerade besöket så bad hon mig komma två dagar innan så barnen hinner bli vana att jag är här igen. Ok, sa jag och tänkte att det betyder att vi skall ses dom två dagarna också. Enligt den plan vi tidigare gjort upp skulle det vara så - men så satte jag stopp för att hon är med i klassrummet hos river på nått event runt halloween. Jag har blivit så förödmjukad förrut av detta så jag kände att det var bäst att be om rätten att säga nej i domstol. Så domaren höll med mig, och hon skall inte dyka upp, planera in sig i våra aktiviteter eller på annat sätt styra runt barnen när jag är här.

Tydligen blev hon riktigt sur över detta, för nu är den överenskomna planen helt ute - jag skall ha barnen från Torsdag till och med nästa söndag. Jag skall hämta dem på skolan på torsdag. Ok, fint...men sen då! På Söndag hade jag gått med på att hon skulle få eftermiddagen med dem, Halloween skulle jag komma över och tillbringa den tillsammans etc. etc.

Jag känner någonstans att hon försöker skuta ifrån sig nått som inte känns bra genom att ta någon kontroll, och det är väl helt ok. Men, frågan är ju om jag då skall hålla kavr de olika saker jag gick med på runt hennes vilja runt barnen. Skall jag bjuda henne till middag på söndag? Skall jag planera att vi spenderar Halloween tillsammans? Jag litar heller inte riktigt på att hon kommer att packa deras väskor med allt som behövs heller. Skall jag hämta barnen och kläderna på skolan?

Hon var väldigt noga med att vi skulle efterfölja domarens beslut, men inga praktiska detaljer, bara vad som inte händer. Ingen tanke på att det finns andra planer som vi tidigare kommit överenns om eller nått. Faktumet att jag åker två dagar tidigare var ju för att hon bad mig i första läget. Snurrigt, snurrigt.

Ibland önskar jag att hon någongång kommer att överkomma sina ilskor och sin aggression - men med tanke på vad som hänt i dag och hur det ser ut så fortsätter det som det alltid gjort. Sista minuten ändringar, förklaringar som om det var hennes ide och total avsaknad av detaljer - bara rättfärdiganden.

Men, men. Jag är på väg. Jag säger ok och tar inga förhastade beslut. Jag gör som vi kommit överens om och ägnar mig inte åt att ge igen med att ta bort hennes tid som hon bett om. Jag ställde en rak fråga till henne: Hur tänker du runt kläder till barnen, middag för söndag och halloween och lämnar tillbaka problemet till henne!

:-)

Lång natt!

2009-10-14T23:41:00.000-07:00

Sov riktigt oroligt i natt. Vaknade kl. 3 och var tvungen att gå upp lite. Kände en bekant rädsla som vart väckt och anspänningen och adrenalinet pumpade en stund.

Vet inte riktigt vad det var. Vet att jag drack kaffe sent och hade svårt att somna, men bilderna i drömmen var de där jagade grejjorna som jag haft under perioder.

Somnade i alla fall igen och vaknade runt 8 nu på morgonen.

Men, känner mig lite off idag och vill inte riktigt!

Planerande

2009-10-12T22:55:00.000-07:00

Sitter just nu och kan nästan hålla andan tills jag åker till barnen igen. Nej då, inte riktigt - jag åker om en vecka och är sjukt redo! Saknar de små liven så fanaliskt mycket så att jag är beredd att skrika rakt ut.

Under helgen så började jag förbereda mig. Köpte lite ritsaker, nått spel och försöker tänka på vad vi skall göra medans jag är där. Planerar till och med vilka middagar vi skall äta, vilken frukost jag skall köpa och så vidare. Skall ha barnen i 10 dagar i sträck, utan att behöva sova ensam. Givetvis skall exet vara med och äta middag under några tillfällen, men jag har bestämt att det är ok.

Håller även på att planera vilka dagar jag skall vara med dom i skolan, när jag skall träffa terapeuter, doktorer och liknande. Jag erbjöd till och med exet att vi kunde möta en terapeut tillsammans om hon kände att vi behövde fortsätta det.

Men, mest av allt är jag glad över att jag fått tag i vad som verkar vara ett bra ställe. Sovrum, kök och tillräckligt med plats för oss alla. Ganska dyrt, men det får vara värt det hela. Jag får skippa nått annat i stället.

Men, mitt i allt längtande så önskar jag nog mest att få träffa en tjej som jag kan tillbringa tid med, småmysa med och utbyta tokiga ideer med. Känner mig riktigt ensam för det mesta och försöker bryta isoleringen med att gå ut på helgerna, umgås med folk och köra på. Men, jag börjar tro att det är något med mig, då jag aldrig riktigt verkar träffa nån med ömsesidigt intresse. Jag kanske är fet, ful och oattraktiv. Kanske är jag sorglig, kanske är det bara att vänta tills det händer. Jag vet faktiskt inte hur man gör. Har helt förändrat min syn på kvinnor och blivit blyg, tillbakadragen och alldeles för försiktig tror jag.

Tidigt, tidigt...

2009-10-03T00:13:00.000-07:00

Vaknade halv 6 i morse. Visst, jag gick och la mig vid halv 10 - så jag fick ju sova ganska länge, men anledningen är en annan. Om lite mer än 2 veckor skall jag åka och besöka barnen igen. Känner riktigt hur det nyper i bröstet när jag tänker på det, saknar barnen så mycket så jag håller på att spricka.

Men, i och med att det också då handlar om en process med exet så är det därför jag vaknade i morse. Hon har så svårt att acceptera att tiden runt besöken med barnen är min - och inte våran. Nu har hon planerat in flera gemensamma saker som ligger på schemat - Halloween firande på skolan, fotbollsmatch och Halloween firande i kvarteren där hon bor.

Jag såg detta i veckan, då hon helt utan att kolla svarade på någon inbjudan från skolan att hon kommer med på festligheterna. Jag ställde först en försiktig fråga om hon ansåg att hon skulle deltaga, och svaret var ju självklart. tack vare att besöket ligger på en festlighetshelg så måste ju planerna förändras. Jag svarade inget direkt utan lät det ligga till sig.

Så, i morse vid halv 6 vaknade jag av att jag drömde mardrömmar om bråken runt besöken och hennes argument. Jag tog det som en signal att säga nej och hänvisa till domarens ord: "Jami skall inte på något sätt dyka upp, komma förbi eller planera in sig i normala aktiviteter runt besöken - den här tiden är till för pappan att vara med barnen och så är det".

Känner massa irritation över hennes sätt att argumentera och ta för givet att hon kan göra som hon vill - så jag sa helt enkelt nej. jag tror mig ju veta att hon inte kommer att rakt av acceptera detta - men så må det vara. Jag skall stå på mig denna gång och hålla fast.

Känner i detta att jag samtidigt blir medveten om mina brister och karaktärsdefekter, är konflikträdd och känner mig svag och utsatt. Men, om jag nu bara hittar ett bra ställe att bo på - vilket jag måste tro på - så skall detta gå bra det också. Hon får anpassa sig och ta detta. Jag vill inte ha henne petande i allt hela tiden, utan skapa en separat verklighet för barnen i detta. Domstolen är på min sida i detta, så jag behöver inte vara orolig - men det är väl rädslan för bråken som kan tänkas komma när hon inte får det på sitt sätt som är det jobbiga.

nu skall jag iväg och spela innebandy och springa av mig lite av av anspänningen, det blir nog bra bara jag tar det lugnt, gör det jag skall och håller mig till planen.

På Arlanda...

2009-09-29T10:27:00.000-07:00

hej. Jag sitter på Arlanda och väntar på ett plan hem till Umeå igen. Har varit i Stockholm hela dagen på jobb och känner mig lite slut i kolan. har tittat på ett nytt projekt och börjat på allvar så att säga.

På allvar vadå kanske du funderar? det gör jag med - men det känns lite som nått nytt och fräscht som jag har möjlighet att jobba med under en framtid - vilket är schysst. Skall resa till Stockholm ganska mycket under den kommande månaden tror jag - vi får se? Allt hänger lite på andras beslut, och risktagandet dom är beredda att göra.

Men, jag gjorde nått nytt idag. Jag gick in i ett möte och kände mig stark, stabil och lugn. Tiden har gjort mig gott. Jag står stadigt och har mindre och mindre behov för hävdelse eller tuppfäktning. Samma gäller bekräftelse och duga till - jag är cool med det som är och vet min roll, jag förstår och hanterar mina kunskaper och bringar en expertis som är väl värd och eftertraktad.

Känns ganska konstigt att med egot i check säga just det, att jag är speciell. Inte så där att jag slår mig för bröstet eller jämför mig med någon annan - nej det handlar om mig och min självkänsla. Jag vet att jag är en specialist på vissa saker och hanterar dom ganska bra.

Annars så har jag fått upp ögonen för en tjej. Vackra och för mig väldigt fina Cia! Det är hennes födelsedag idag, så hon jobbar inte på stället där jag brukar kolla fotboll, och jag - feg som jag är - vågade inte fråga om man fick komma och gratulera på dagen - men fin är hon. Jag funderar på att skicka blommor i morgon till hennes jobb, skriva grattis, sen bara skriva P och kanske mitt nummer. Jag vet inte, men nått måste jag ta mig i kragen och göra. ja så kan det gå när haspen är på, man får komma på några räddningar i efterhand och rätta till situationen.

:-)

Om man väntar lite så...

2009-09-22T22:32:00.000-07:00

Känns helt ok idag. vaknade halv 7 och känner mig ganska utvilad faktiskt. De känslor jag hade i helgen har börjat ebba ut. Nya styrkor och känslor dyker sakta upp och ersätter de dåliga och bräckliga.

Tog lite spjärn igår då jag och exet förhandlar om schemat för barnen. Men, till min stora förvåning så var vi överens idag. Ett mail fram och tillbaka två gånger löste planen utan barrikader, hot och ilska. Skönt, skönt.

Det kanske är så det är, man skapar mycket av friktionen själv genom sin egen reaktion och rädsla, och därav väljer ett sätt som känns aggressivt och fyllt av rädsla!

Men, jag och mina karaktärsdefekter mår ganska bra. Känner att det är svårt att släppa taget om vissa, för det kräver mod, styrka och vilja - så lätjan och undanflykterna strider om sin sista vila så att säga.

Gör nått, gör rätt och gå framåt. Dagens mantra!

Inte helt bra idag...

2009-09-21T01:39:00.000-07:00

Känner mig inte så bra idag. Känns lite som det kliar under skinnet och jag har ett väldans humör. Trivs inte alls med livet så att säga.

Vet inte riktigt varför, men så är det i alla fall. Har en olust känsla runt en kompis relation som gnager och jag behöver säga till att jag känner som jag känner. Känns inte alls roligt, för det påverkar mig ganska starkt och gör mig besviken.

Tidigare har jag alltid vänt ryggen och ignorerat situationer som denna, men nu känner jag ett ansvar som vän att dela min syn på saken.

Vet inte om det är bara det som känns, tror inte det i alla fall. För jag har ingen lust att jobba, ingen inspiration eller matlust heller.

Jaja, så är det med mig i alla fall.

Kanske bäst jag börjar här...

2009-09-18T06:35:00.000-07:00

Fick mig en liten överraskning i morse i mailen. Exet frågade lite kort vilken dag jag kommer och la sen till en fråga om jag kunde skicka mina deklarationspapper, så vi kunde gå vidare.

Kanske att det låter oskyldigt, men vad som hände är att hon inte accepterar domsluten som ligger, utan vill se om hon på något sätt kan få mer pengar per månad. Vi fick ju en dom i somras om underhållet, och jag anser att det är klart - men tydligen så kommer det nu en fortsättning på detta.

Jag kände hur det gick kalla kårar igenom kroppen och hur ilskan fullkomligt bubblade upp inom mig. allt gammalt skräp, alla argument, hela historien spelas upp inom mig hela tiden.

Så, i en liten stund av klarhet så slog det mig att jag kanske borde inventera mina känslor innan jag skall ringa barnen om en kvart. Så...

Jag har gått och laddat detta hela dagen. Jag känner hur adrenalinet, ilskan och irritationen bubblar upp ju närmare samtalet kommer. Jag funderar vad jag skall säga, hur jag på bästa (läs sämsta) sätt kan ge igen för den reaktion jag gått med hela dagen. Jag känner även rädslan för att hon skall påverka barnen i detta och börjar bli rädd för något som inte hänt.

Nej, jag skall inte bli påverkad av detta. saken är avslutad och jag skall berätta vilken dag jag kommer och hänvisa till mitt email-svar angående pengarna. I mailet i morse så skrev jag datumet jag kommer, berättade att hon har den senaste versionen av mina deklarationer och om hon vill har mer får hon förklara lite mer utförligt.

Nu skall jag gå och ringa...

Defekter och insikter

2009-09-16T01:01:00.000-07:00

Som jag kanske berättat innan så håller jag på med en inventering av mig själv. Jag befinner mig just nu i processen runt karaktärsdefekter och hur jag handlar efter felaktiga anledningar.

Det slog mig igår när jag skrev ner en del av dem hu rädd jag egentligen är för att inte få vara med, höra till eller vara omtyckt!

Sorgligt men sant, ärret i att bli bortlämnad i skolan sitter riktigt djupt i mina beteenden - inte för att jag klandrar någon, det fanns inga alternativ just då! Och Tor Nilsson tog hand om mig i en fas där han behövdes. Men, det börjar stå klart att utanförskapet som kom av den tiden, känslan av att inte få vara med på lika villkor har satt sig riktigt djupt inom mig.

Jag vet att du mamma läser detta, så det är en risk jag tar i att skriva det. Men jag säger å det bestämdaste, klandra inte dig i detta! Systemet (skolan etc) är de som inte tog sitt ansvar med en plan för återskolning och liknande.

Men, nu är det förlåtet och förgånget - så vad jag fokuserar på är vad jag kan göra åt det. Och där hamnar jag i känslan av att inte höra till. Utanförskapet och stämplingen av att inte vara lika. Men, i mitt arbete med inventeringen känns det som jag brutit många av de mönster jag ser - visst finns det nya, mer aktuella beteenden som också skall inventeras, men det var viktigt att upptäcka att rädslan för utanförskap har skapat mer utanförskap.

Vet inte om det är förståligt, men för mig börjar det klarna i alla fall.

I morgon är det en stor dag för mig. Jag skall hålla i en föreläsning på Universitetet om innovation och entreprenörsskap. Specifikt handlar det om technology forecasting vilket jag jobbat med i några år och känner mig riktigt trygg med. Världarna börjar slå sig samman - vad jag gjorde i USA har skapat teoretiska och praktiska kunskaper som jag faktiskt börjar luta mig mot. Bilden av en växande självkänsla är hela tiden på min näthinna och jag trivs med denna Patric. Han är en stark, smart och fin människa som har väldigt mycket att ge till sin omvärld. Livet är inte förbrukat, snarare läxan av tokigheterna börjar trilla ner, och jag får en styrka av det som kan verka vara skrämmande stor - men det är ok! Innerst inne är jag en teddybjörn som bara vill skratta och le.

!

Lungt

2009-09-14T23:32:00.000-07:00

Hej, jag kanske inte har så mycket att säga i dag, men jag mår bra i alla fall. Känner att det är nått i luften, jag ler lite mer än vanligt, söker kontakt med än fler människor och försöker bara vara ok med att livet lunkar på.

Ganska härligt faktiskt. Inte mycket kickar, men en långsamt ökande tillfredsställelse över vardagen.

Va på salsa i går igen, fan va skoj - det tog lite tid innan jag slappnade av, men sen gick det helt ok faktiskt. Känner mer och mer att jag gör bra saker, och skapar en schysst situation.

Annars kommer jag säga nej till ett jobb i dag - har inte kraft att riva upp med Umeå just nu och flytta. Stockholm hade varit schysst, men jag pallar inte riktigt ännu.

:-)

Livet fyllt av överraskningar

2009-09-07T23:43:00.000-07:00

Igår gjorde jag nått som jag aldrig trodde jag skulle våga - jag började på Salsakurs!

Jag har ju dansat Salsa förut, och gillar ju att dansa något alldeles enormt - så Salsa kändes som rätt grej. Men, vinsten är ju att jag mest av allt får testa mina rädslor och komma i kontakt med tjejer - kanske inte så att jag hoppas på ragg eller så, men jag får i alla fall träna på att vara normal runt dans i alla fall.

Min tanke som kom var att normaliseringsprocessen har verkligen tagit fart och jag känner mig riktigt som en svenne.

I och för sig fick jag ta lite glåpord från vänner, men det är ok - jag tror nog mest att dom är avundsjuka och försvarar sig mot nått inom dem själva. :-)

Ska försöka hålla i det här, så jag får lite rutin - kan ju vara riktigt schysst med att våga gå ut och dansa lite. Det är ju vad vanligt folk gör allt som oftast.

Vackra Karin, pappas grav och jobberbjudanden

2009-09-03T03:57:00.000-07:00

Ja, titeln kanske säger mycket. Men jag lovar att inombords är det ännu mer.

Först, jag är i Stockholm för att prata projekt, samt göra lite jobb. Igår vart det klart att jag är tillbedd om att ta hand om ett företag med riktigt goda möjligheter. Det kommer som ett resultat av hårt arbete, idogt kämpande och raka målsättningar. Nu börjar det belöna sig. I så fall är det en flytt till Stockholm som gäller och allt som hör till det. Jag får själv välja hur och om det blir av - så det påverkar mina sinnen riktigt mycket.

Sen träffade jag Karin. Världens vackraste Karin faktiskt. Speciellt nu när hon snart skall få ett barn, och moderskapet fullkomligt lös runt henne. Vi sågs en kortis och det satte igång en massa bebis tankar i mig. Dels så tänkte jag på hur det var när Saffi föddes och hur sorgligt det var med skilsmässa, kampen om mitt liv och hur vilsen jag var; dels glädjen, förändringen och perspektiven som dök upp när River kom och jag mådde så mycket bättre. Men, Karin - du är den vackraste kvinna med alla färdigheter för att bli världens bästa mamma. Jag blev faktiskt jätteavundsjuk på att inte det var jag som fick barn med dig! :-)

Sen, idag så var jag och brorsan till pappas grav och tittade till den nya stenen. Det var så fint och vackert. Jag fick plocka bort lite löv, ge tillbaka lite runt det han faktiskt gav till mig och fundera tillbaka. Alla sorger och bedrövelser vi gick igenom. Hur han försökte städa efter mig och försökte förändra. Hur han försökte och försökte, men inte riktigt klarade av sina egna demoner i slutet. Det är så sorgligt att pappa inte finns här längre, men han finns djupt, djupt etsat i mitt hjärta.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och är på väg till Umeå igen. Jag lekte med tanken att flyga på en helgresa någonstans, men jag är inte riktigt så bekväm i att åka, och dp skall man inte åka. Nej, hem till Nelly och ge han mat. kanske hyra en film, träna lite och ta det lugnt. Tror jag skall fixa med min nya cykel - en rostig herrcykel från 60-talet som jag köpte billigt i veckan. Kände mig inte riktigt så sportig som mountainbike´n ville ge sken av - en gammal gubb-cykel passar en man med 40-års kris tror jag. Tror även det är dags att byta bort sportbilen till nått mera praktiskt, ja ni ser - funderingarna är existentiella just nu!

Helt ok, tack!

2009-08-28T23:52:00.000-07:00

Jo, så är det. Livet är bra, jag mår bra, energi i massor och leenden över de små sakerna.

I morse hade jag ingen kattmat, och Nelly förstod väl att så var fallet - så när han kom hem efter sin morgonpromenad så vart det full attack på samvetet. Han bönade och bad så mycket att jag stod vid affären kl. 8 när den öppnade och köpte en sheeba burk som kompensation. Sucker! Till saken hör att jag fyllde matskålen full av torrfoder i natt innan jag la mig, som var uppäten när jag vaknade så det gick ju ingen nöd på han direkt.

Men, jag skrattade åt mig själv i alla fall. Jag fick jättedåligt samvete, köpte det dyraste och finaste katt mat som jag hittade och efter han ätit upp så gick kattfan bara ut! Va me mig då! Älska mig, avguda mig.

Annars har veckan varit bra. Jobbet tuffar på med högsta fart. Energin och idéerna poppar ut som popcorn och jag trivs med det mesta. Jag började träna i veckan och hann med två pass. Skall iväg och spela innebandy om en timme och har vattnat mina fina blommor. Värsta hemmafixaren alltså.

Har en redovisning av ett jobb på måndag som jag inte gjort färdigt, så det blir lite jobb idag och i morgon, men det är ju mitt eget val när jag skjutit upp det under veckan, så inga klagomål alls.

Satte in en annons för att hyra ut ett av mina rum nån månad. får se om jag får en bra känsla eller nått svar - det är ju inte så att jag behöver det, men eftersom jag reser så mycket så kan det ju vara bra att få hjälp med katten i alla fall.

Ska på kräftskiva hos henkan och malin i kväll - måste komma ihåg att köpa kräftor i tid så att de tinar den här gången - sist blev det kräftmackor 3 dagar efter kräftskivan, å då var dom fortfarande frostiga!

Mr. Big Man

2009-08-24T01:56:00.000-07:00

Idag är en stor dag för min son. River börjar första klass, och nu börjar han ju bli ganska stor. Speciellt om man frågar honom, "I am a big guy" säger han ganska ofta vilket är helt sant.

Tänkte på det häromdagen när jag pratade med honom. Han har växt till sig känslomässigt och använder ord runt sina känslor som visar att han är medveten om vad som händer och hur han känner.

det kanske inte är de mest pedagogiska sätt han gör det på, men i alla fall. Han sa härom dagen att om jag inte kom i helgen skulle jag inte komma alls till exempel. Väldigt hårt att höra, men jag är den vuxne, så jag måste bita ihop och låta honom säga det som känns på det sätt han kan - även om det gör så ont att jag bara vill falla handlöst till marken och dö!

Men, som Saffi sa - River är ledsen, men det kommer bli bra!

Men, jag sitter nu i ett läge som är ganska nervöst. Om River inte klarar av skolan och trycket blir för hårt, måste jag planera för att tillbringa mer tid där. Jag vet inte riktigt hur det skall gå till, för jag känner ingen lust att flytta - men jag måste också finnas där för min son.

Men, som det brukar så kanske detta också bara är en oro som jag går och bär på. Kanske kommer han att klara detta helt perfekt och finna sig i världen som den är. Han kan ju alltid se fram emot nästa sommar, då vi skall åka till Sverige igen. Lite mer tid hoppas jag, och med syrran i släptåg är planen.

Ha en bra sensommar dag på er - hösten kommer allt närmare och livet känns helt ok.

Torsdag mitt i livet

2009-08-20T06:22:00.000-07:00

Hösten är här. Helt klart.

Sitter och kollar ut från mitt kontorsfönster och ser hur folk går förbi med kragarna uppdragna och lätt huttrande. Himlen är grå och löven blåser på träden.

I och för sig så känns det lite vemodigt. Sommaren är borta, sommarkvällarna får vänta till nästa år och jag får se fram emot indiansummer i San Francisco i oktober för att få känna värme igen.

Kanske kommer det nån dag med fint väder - men kvällarna är redan kyliga, det är försent att hoppa i sjön och kortbyxor är inte å tänka på. Jag kände det igår när jag tvättade - det är dags att lägga in sommar stassen i garderoben nu.

På det personliga planet så känner jag lite lättnad. Livet känns enklare, jobben radar upp sig och jag tar tag i det som är hela tiden. Allt utom min revisor som kanske inte är den smartaste snubben i världen. Han är av sällan skådat statisk slag. Tänker stelt och är oförmögen att förklara vad han håller på med. Kastar bara ut saker och gör mig allmänt irriterad. Men, det är ju ett lyxproblem, jag vet!

I morgon skall jag fika med en ny bekantskap, skall bli roligt att få säga hej till en ny människa.

Vardagsbestyr och inspirerad

2009-08-18T08:30:00.000-07:00

Firman jag chefar över flyttade i går in till ett nytt kontor. Känner redan idag att det var det bästa jag kunde göra. Arbetslusten och viljan att sitta på jobbet är som natt och dag. Mitt kontor har fönster ut mot gågatan här i Umeå och jag kan sitta och titta på folk som går fram och tillbaka.

Som ett resultat så har jag fått igång en massa projekt inom bara ett par dagar. Jag jobbade ihop lite beskrivningar och känner mig laddad.

Sen i morgon så skall jag gå på O´learys igen. FC Barcelona mot Manchester City, får hoppas att donnan jobbar!

Hej på er.

Härliga höst

2009-08-17T00:24:00.000-07:00

Det känns som den kommit. Igår så regnade det hela dan, det var mörkt, kallt och så där rått i luften. Jag fick lov att ha strumpor och långärmat för att inte frysa.

Det kanske låter dåligt? I min värld är det inte så, hösten medför mycket inspiration, kreativitet och målriktning.

Förra veckan på jobbet började jag känna igen signalerna. Nya projekt, stunder av flow och en känsla av nyskapande.

Tillråga på allt så var jag i Lördags på O´learys och kollade fotboll. Bra match, men ändå bättre var att jag såg och småflörtade med en ypperligt vacker kvinna. Jag hoppas jag vågar presentera mig mer direkt nästa gång.

Ja, hösten är på antågande. Jag får ny styrka och ny inspiration. Blicken höjs en aning och horisonten åker sakta bakåt. Jag känner modet sprida sig inom mig och möjligheterna komma.

Den mest underbara dialog

2009-08-13T08:56:00.000-07:00

Har precis lagt på luren med barnen. De har varit på semester i en vecka, sen jag åkte, och vi har inte riktigt fått tid att prata under tiden.

Men så idag, när de äntligen var hemma, så fick jag mig en rejäl dos av barnlogik och funderingar.

Det är svårt att förklara, ni som har barn förstår hur jag menar, men diskussionen gick fram och tillbaka och handla om en hel massa saker. Blå flygplan, fönsterplats, tröjor och camping. Men, framförallt så handlade det om att få utbyta ord med varandra och prata lite om ditt och datt.

Oj vilken härlig känsla.

Det där med ålder...

2009-08-13T00:06:00.000-07:00

Har börjat fundera på det här nu ganska mycket. Inte så där ältande, men fortfarande en identitets grej. Jag blir 40 i vinter och funderar på hur man skall bete sig då?

En sak handlar om klädval och stil. Jag klär mig lite som jag vill, och kanske har fastnat i 25-års åldern. Sneakers och jeans är standard. T-shirt och en kortärmad skjorta på sin höjd. Har kollat på min omgivning, och ser att i stort sett alla som är över 30 har finsskor och en tråkig, men plain klädsel.

En annan sak är frisyren. Jag har anlagt en syntlugg a la 1984, kanske lite Thompson Twins eller så. Dom i min omgivning har städade frisyrer och kortklippt.

Sen är det musiken. Jag lyssnar på mycket olika musik. Jazz, punk, rock, folkmusik och electro. Söker ständigt efter nya band och är öppen för upplevelsen att se ett nytt band när tillfälle ges. Min åldersgrupp är ofta barhängande och fast i gamla musikstilar.

Sen kommer vi till min yrkesgrupp. Jag är ju chef och jobbar med investerare mest hela dagarna. Mina likar är i stort sett alla klädda i kostym och är stela. Och där kommer jag i syntlugg, t-shirt, sneakers och jeans.

Gentemot tjejer vet jag inte riktigt. Men jag känner mig lite omogen för dem i min ålder. Inte så där ansvarstagande eller så - men i livstilen. Jag har svårt att se mig själv passa in i en ensidig hemma situation. Så även med yngre, jag har ju en massa bagage som skapat en världsuppfattning. Bott på platser runt jorden, skapat stora företag och skapat jättelika personliga utmaningar - dels genom min sjukdom, dels genom min flykt.

Så, nu börjar bli 40. Känner mig som 25. Rädd som en 15åring och erfaren som en 50 åring. Om man sen skall träffa en tjej är det ju nån som måste acceptera allihopa av dessa sidor. Nån som orkar följa med på det nyfikna, resonera genom erfarenhet, leka som ett barn och sträva efter det stora. Ibland tvivlar jag på att du finns, men jag har så att säga blivit överraskad förr.

Kanske är det bara en ålders och utvecklings kris som jag leker med. Livet går ju vidare och allt har sin tid. Men det är lite snurrigt ibland.

Tack sara - kram tillbaka

Mycket bättre...

2009-08-12T00:12:00.001-07:00

...idag! Tror att det handlar om att jag vågar erkänna vad som egentligen är, och därmed finner acceptans över nuet.

Men, jag saknar mina barn, ni små kära, härliga, fina och alldeles bedårande barn av min tid!

Aj va det gör ont!

2009-08-11T09:16:00.000-07:00

Idag så kunde jag inte hålla emot mer. jag blev tvungen att släppa fram känslan och finna mig i att det är så här. Saknaden och sorgen efter barnen håller på att slita mig i stycken.

Jag känner mig helt desperat efter flykt och vet varken ut eller in.

Vill gråta, skrika och bara gömma mig från världen och sörja i ensamhet. Men, det är som en ond spiral med det, jag blir mer och mer ledsen om jag sitter och stirrar på TV´n. Jag finner ingen ro, och har svårt att släppa efter. Kände nu på eftermiddagen att det finns massor med känslor på insidan som jag inte släppt ut och nu på sena eftermiddagen så kom det efter att jag pratat med dem.

Försöken att läsa känslor i tonfall, behovet av att döma reaktioner i telefon och den enorma stressen på insidan är alla tecken på att jag egentligen är så ledsen, så ledsen.

Men, jag fick vara med River i 3 veckor och Saffi i två. Vi var med varandra nästan hela tiden och banden mellan oss har återigen knutits samman. Känslorna har väckts på starkaste allvar och därför kanske saknaden är så mycket mer påtaglig idag.

Men, jag skulle mest av allt behöva en axel och gråta på, en famn att kramas i och en smekande hand på kinden för att locka ut dessa känslor som sitter så hårt fångna inom mig. Jag känner nu hur ensam jag blivit i min rädsla att vara sårbar, i min rädsla att visa mig själv och i min rädsla från att vara tillräcklig. Om jag ändå kan lära av detta och öppna upp för möten med andra - jag får hoppas det, för det är obeskrivligt jobbigt idag - en av de jobbigaste stunderna i mitt liv faktiskt.

Sommaren lider mot sitt slut...

2009-08-10T21:51:00.000-07:00

Igår så började jag jobba. Efter 5 veckors resande så var det dags att börja träla igen. Hade lite möten och lunchade med en god vän. Kändes faktiskt helt ok, även om det var lite svårt att fokusera.

Men, vad som kanske var viktigast var att jag tog en 8km promenad runt nydala sjön under kvällen. Riktigt skönt att gå lite och få igång kroppen, för det var ju två månader sen jag tränade.

Vad som känns är att jag känner mig lite sjuk. Vet inte riktigt vad det beror på, eller vad det är. Men känner mig yr och får lätt yrsel. Får enorma trötthets attacker och är tjock i halsen. Känner även nått i huvudet som inte känns riktigt. en sorts bubbelkänsla som kan liknas med bihåle-inflamation eller nått sånt.

Men, kanske är det trötthets attacker och så efter alla resor och all tidsomställning jag gjort den senaste månaden. tror ju faktiskt det.

Vaknade kl. 5 i morse. Känner mig ganska utvilad, men undrar varför. Sov lite konstigt också, vred och vände på mig. Svettades mycket och så.

Vi får se vad som blir av detta. Jag tänkte i alla fall gå en promenad i dag igen, tror att det är bra för mig att röra på mig lite.

Tack Paula för dina fina kommentarer, om du bodde lite närmare skulle jag bjuda dig på en fin middag.

Tillbaka till nuet!

2009-08-06T23:49:00.000-07:00

Så var jag hemma igen. Efter en månad i kappsäck måste jag säga att det är skönt, men tomt. Stressen och barnens energi har varit stressigt, men känner som det har fyllt mig till bredden av tillhörighet, kärlek och värme.

En sak som jag har reflekterat över på sista tiden är utanförskap. Hur jag alltid känt mig annorlunda, utanför och lite udda. Ni som vet mer om mig kanske säger, jag välkommen till klubben - och visst, min personlighet vill göra mig ensam och isolerad.

Men, vad som har börjat komma är insikten om mitt kulturella och sociala arv efter farsan. I och med hans bortgång fick jag tillfälle att prata med en kusin till honom och få deras syn på farsan. Hennes begränsade insyn var att pappa hade blivit utfrusen från släkten redan som tonåring. Efter att ha funderat på detta under några månader så börjar ganska mycket falla på plats.

Min ständiga kamp att höra till, få vara med, känna mig tillhörig och allt därtill är kanske mycket en fortsättning på Pappa´s kamp för upprättelse. Mönstren som sitter så djupt rotade kanske inte är så mycket mina egna, som pappa´s demoner över hans familjs sätt att hantera olikheter. Jag börjar förstå att det finns olika anledningar till de känslor jag har på insidan, visst ansvar är mitt, visst ansvar ligger hos andra. Jag känner att jag kan börja släppa det andra skapat åt mig, så som vissa av utanförskapets ideal som pappa tutade i mig.

Jag håller inte pappa ansvarig, eller är arg på honom för detta. Det var inte hans fel att andra förkastade honom och sköt bort han. Jag är snarare ledsen för hans skull att han fick kämpa så hårt. Min del i det hela handlar om att inte upprepa hans liv. I och med att jag nu ser vad som är, har jag även kunskapen att skala bort det jag inte ansvarar för...till verket.

P

Times they are achanging!

2009-08-04T12:16:00.000-07:00

Har fått för mig på sistånde att jag inte har så mycket att skriva om. Att jag inte har nått att älta eller klaga på och därför inte har nått att dela med mig om. Sen slog det mig att jag fått det hela om bakfoten - det är ju det jag skall dela med mig om - att mitt liv och min syn på mig själv håller på att plana ut och stabiliseras riktigt bra.

Känner att jag är kapabel att möta de svårigheter som kommer i mitt liv riktigt bra. Har skaffat mig verktygen att ta hand om de reaktioner som kommer upp inom mig. Känner ingen panik över måsten. Ganska konstigt egentligen - hela mitt liv har varit fyllt av tvångsamheter och måsten. Snabbt och hårt. Men...det börjar så sakteliga bli riktigt lugnt i min tillvaro.

Kände igår när jag och en kompis flanerade i downtown SF mitt i natten att någonting stort är på gång att hända i mitt liv. Vet inte riktigt vad det är och pratade lite med honom om det. Hans kommentar var ganska bra faktiskt. Det är inte en grej som händer, det är du som har känslorna med dig och faktiskt upplever ögonblicken som radas upp framför dig och du har skaffat dig möjligheten att känna och reflektera vad som händer!

Han har ju helt rätt. varje ögonblick känns oerhört speciellt och förtjusande. jag lever in i stunden och dras med i charmen av empati. Vågar känna på ledsenheter och dyka in i skratten. Vågar kasta mig hejdlöst ut i drömmen och känna den djupa längtan.

Jag har en livsglädje runt mig själv idag som börjar bubbla och leva ut som den aldrig gjort förut. Jag har känslor och sorg som jag aldrig förut vågat känna på men idag hanterar riktigt bra. Livet är en tjusning varje stund. Till och med när jag igår fick svara på frågorna från sonen varför jag inte kunde stanna 8 veckor till. För vi har ju så roligt och jag borde ringa jobbet och säga att jag inte kan komma. Och tro mig, jag funderade på att skippa allt en stund och bara stanna. Men...det funkar inte. Jag trivs inte riktigt här och måste hem till mitt och ladda om. Jag har arbete kvar att göra, människor att möta och saker att se.

Men, livet är skönt idag, jag skall alldeles strax hoppa in i duschen och sen åka ut till flygplatsen för att flyga tillbaka till Sverige i natt. Har bilen på Arlanda och skall köra till morsan i morgon för att på torsdag köra upp till Umeå. Jag är riktigt trött och måste vila innan jobbet startar.

P

Ganska bra tack!

2009-08-03T09:12:00.000-07:00

Är så sakteliga på väg hem igen. Känns som jag har varit borta en hel evighet nu, så det är dags att åka hem och återskapa lite rutiner igen.

Sommaren har passerat och jag har fått vara med mina barn precis tillräckligt mycket. Jag känner faktiskt att det är lite mycket. Har varit med River i 3 veckor i streck, och Saffi i två.

Dom kommer hem till mig om en liten stund igen, men sen är det bara middag tillsammans kvar.

I morgon eftermiddag sätter jag mig återigen på ett plan och flyger till Sverige. Denna gång så har jag bilen på Arlanda och skall köra till Dalarna direkt tror jag. Sen upp till Umeå ganska omgående. Saga har tagit hand om katten alldeles för länge och jag känner mig riktigt skyldig för det.

Men, tiden med barnen har brungit många nya insikter. Jag har växt som människa och blir fortsatt påmind om hur lite jag egentligen har en aning om här i världen. Speciellt runt mig själv och min bild av mig själv. Vem jag är, hur jag är och vad jag anser mig vara. Känner en tacksamhet till att jag får genomleva detta just nu och får de insikter som jag fått. Med stor ödmjukhet och omsorg om världen måste jag säga tack. Mina rädslor påminner sig varje dag och min strävan efter att komma i ordning går framåt med stormsteg.

Jag har insett att jag inte längre behöver se målet, veta resultaten eller staka ut min väg. Jag inser att jag bara behöver stoppa in rätt intention och vänta på belöningen. Arbetet jag gör, och fortsätter att göra är rätt. Mina förväntningar börjar bli realistiska och avskalade från tokiga föreställningar och orealistiska proportioner. Dagdrömmar handlar om just det, dagdrömmar. Inte flykt eller önskan att försvinna.

Nu väntar hemresan...

SF, barn och nya insikter

2009-07-31T16:47:00.000-07:00

Efter en vild vecka med barnen dygnet runt har jag fått en kväll för mig själv. Skall försöka gå på Gomes på FIllmore i kväll, för att få lite distans till allt föräldrande.

Men, veckan har varit helt underbar och jag har fått agera pappa hela tiden. Jag har faktiskt haft ett eller två barn alla dagar nu i nästan 3 veckor utan vila. Jag är proppmätt på barn, men lycklig som jag nog aldrig varit förut.

Insåg också att jag inte riktigt är mogen att vara pappa på halvtid ännu.

Var upp i rätten i Torsdags och stod emot de försök exet hade för att ge mig minde nätter. Nästa gång skall jag ha dem 10 dagar i sträck, och under skoltid. SÅ det kommer att bli riktigt dyrt, då jag också kommer att behöva en bil tror jag. Men, allt skall klaras av och jag har ingen tanke på att detta är för mycket heller.

Åker hem på tisdag igen. Skall faktiskt bli skönt att få ta vara på mig själv igen. Har inte haft någon tid för mig och mitt på en hel månad och känner mig rätt trött på kappsäcken.

Hörs mer i helgen, P

Nattuggelri

2009-07-24T19:37:00.000-07:00

Sitter vaken i natt och funderingarna inför vecka i USA går för högvarv. Till min stora olycka och idioti så drack jag en red bull i går eftermiddag och har inte sovit mer än en timme inatt. Smart jobbat!

Men, veckan i sverige med river har varit helt underbar. Vi har gjort en massa familje saker. Plockat svamp med morsan, fiskat, åkt motorcykel, åkt traktor, lekt och gått på promenad med hundarna - ja en hel massa enkla saker.

jag tror River har växt på denna vecka. han har fått bestämma själv. Tagit lite av besluten själv och kämpat med tröttheten. Han har hållit humöret uppe och gjort det fantastiskt.

Nu skall vi åka i morgon och jag ser väl kanske inte så mycket fram emot det. Jag är väldigt sliten och skall ha barnen hela veckan. I veckan skall vi också upp i rätten igen för ett extra sammanträde runt River. vet inte riktigt varför, men det blev beslutat under den sista förhandlingen och vi får se hur det går.

Men, framför allt så börjar jag längta till ett normalt liv. Jag skulle gärna vilja skaffa en partner som jag får kraft hos och får dela ömhet med. En som jag får vara svag med och söka styrka av. Det känns verkligen som det dags nu! Undrar vart du bor min vän, jag skulle gärna vilja veta.

P

Ibland så kommer dom krypande dom där drömmarna...

2009-07-20T09:45:00.000-07:00

Jag vet att det kanske mest handlar om utmattning, jetlagg och känslostörmar. Men, idag när jag låg och sov på eftermiddagen så kom de igen.

Jag går ur bussen, genar över en parkeringen och går under fönstret. Av någon anledning börjar verkligheten gå som i slowmotion, jag försöker skynda mig fram men kommer ingenstans. Känner hur blickarna dras mot mig, alla börjar bli misstänksamma. Jag får en panik känsla och börjar skynda mig över vägen. Känner mig helt vilsekommen och ser saker om och om igen. Mitt ansikte dyker upp över allt. Jag ser mig i skepnader, och minnet söker efter en återkoppling. Jag springer över vägen och försöker hinna med bussen som sakta åker ifrån mig. Kämpar över nästa väg och känner mig jagad. Pulsen stiger, rädslan ökar och paniken börjar komma. Just som det händer så...

Jag går ur bussen, genar över parkeringen och går under fönstret. Av någon anledning...

Det är en dröm som jag drömt många gånger. Jag känner mig jagad, osäker på vad som är verklighet och sanning. Rädslan för att inte se, förstå, veta eller vara medveten om vad som händer jagar mig och jag känner en enorm rädsla inom mig.

Men, jag vet ju att den kommer tack vare min trötthet, att natt är dag och dag är natt. Twilight zone varning på hög nivå i min dygnsrytm alltså.

Men, jag tänkte som så att om jag skriver ner det här kanske den inte kommer tillbaka. Får hoppas det, för jag är nästan lite paranoid så här en timme efteråt och känner mig riktigt obekväm.

Tillbaka i Sverige

2009-07-19T22:19:00.000-07:00

Så där ja! Nu har vi landat (och sovit lite) i Sverige.

Jag och River satt på flygplan i nästan 20 timmar innan vi sent i går kväll kom hem till mig. resan var lång, jobbig, men i bästa sällskap. River är en seg liten krutgubbe. Han sov kanske 3 timmar sammanlagt, men höll god min och körde på hela tiden med tusen frågor.

Mot slutet av resan vart det kanske lite många "landar vi snart?", "Var är henkan?" och liknande. Men över lag så vart det inget bråk, inge gnäll, massor mer godis och allt onyttigt hela vägen. Hans kropp måste undra vad det är som pågår, men mannen är en sann Karlsson - han klagar inte utan kämpar på och är vänlig hela vägen.

Tänkte också jag skulle ladda upp lite nya kort. Det första är när vi var och köpte en varsin väska till River och Saffi - jämlikheten påtvingade en väska var! De andra är en varm dag vid glasskiosken nära Dolores Park!

Så var det dags

2009-07-18T08:29:00.000-07:00

Vaknade kl. 6 i morse och känner hur det kryper i kroppen. Jag och River åker till Sverige idag.

I vissa stunder undrar jag om det är en självisk gärning som inte gagnar något annat än mig själv. Men, jag inbillar mig att River kommer att må bra av att se hur och var jag bor, må bra av att få träffa släkt och må bra av att få bara vara med pappa. Jag hoppas verkligen att jag gör rätt i detta.

Jag tror det, logiken ligger bra i magen och jag behöver inte argumentera så mycket om varför. Sen känns det runt River att detta är något alldeles speciellt som händer - han får åka med Pappa på flygplanet och får packa sin väska, och får säga åt mamma och Saffi att han är ok! Lilleman växer och blir en liten man just nu - jag ser det genom att bara titta på honom.

För, det är ju så här livet kommer att se ut. Pappa bor i Sverige, Mamma i San Francisco. Barnen kommer få åka imellan och vi kommer att fixa detta också. Saffi kommer att få åka med och kommer att trivas när det är dags, hon är bara lite för liten och för tajt knuten till mamma ännu.

Så, ha en bra dag på er, det skall jag ha!

Jaha ja!

2009-07-17T17:32:00.000-07:00

Var och hamtade sonens pass idag. Allt gick vagen, och nu ar vi pa vag till Sverige i morgon. Jag maste erkanna att jag var och ar lite nervos infor detta - men det skall nog ga bra.

Lilleman ar sa forvantansfull att han kan kissa i brallorna - man ser riktigt hur han vibrerar nar vi pratar om Sverige. Jag har forsokt att inte prata sa mycket om det tack vare att Saffi inte far folja med. Hon har fragat nagra ganger om hon far aka nagon gang - och visst skall hon det! Nar vi pratar om att hon far mamma for sig sjalv och kan agna hela veckan at att gora tjejgrejor sa lyser hon upp. Men, detta har ocksa gjort att River kanske kannt att det varit lite abstrakt med Sverige, atck vare vi inte pratat sa mycket om det.

Igar sa gick vi och kopte vaskor till dem. River tog en med piratskepp och sa pa - saffi en med fjarlilar! Men, sedan i gare har river inte slappt taget om vaskan. Idag nar vi akte tag ner pa stan och hamtade passet skulle han absolut ha med den och gick och drog pa den hela vagen. Han ar sa rolig, han var helt slut pa eftermiddagen - men vaskan var med!

Nu hem till lilla nelly och mitt eget lilla hem. SKall bli sa skont att fa visa River att jag har ett eget hem, egna saker och att mitt liv ar paralellt med deras. Sa aven att det finns normala vardagssaker hemma hos mig, och att han skall kanna sig valkommen. Kanske borde jag ha gjort iordning ett rum at honom, men det blev inte av - sa kanske kan vi gora en grej av det att satta upp en dorrskylkt med hans och mitt namn pa eller natt.

Vi har inte gjort sa mycket annat an att ata, kolla tv, akt tag och glidit omkring hela veckan. Jag har varit med dem hela dagarna och kanner mig ganska trott faktiskt. Men, allt ar for de tva som jag alskar over nagonting annat, sa kraft finns det i massor.

Nu skall jag pa mote, sen sova en lang natt innan vi satter oss pa planet igen. VI landar i Stockholm runt halv 5 tror jag pa sondag och flyger direkt till umea. Jag vet morsan att du undrar, sa ring garna vid 5 pa sondag om du vill - eller efter 7 da vi ar hemma.

Kram pa er alla, jag onskar ni kunde varit med mig denna vecka. Vadret har varit fantastiskt och idag har det varit runt 30 grader nar man statt i laa!Vinden kyler lite, och gor det hela riktigt foradiskt - man tror inte solen tar, men min nacke ar torr som fnoske!

Tack och hej, leverpastej!

Odmjukhet

2009-07-15T20:04:00.000-07:00

Ursakta for att prickarna ar borta...

Jag har nu varit med barnen i flera dagar och borjar kanna att allt ar ok. River ar en sex aring som andra som borjar upptacka fantasin, saffi ar 3,5 och far lite fnatt ibland. Mitt i mellan baby och tjej kanske inte gor det sa konstigt, men regler ar till for att testas, sa aven pappas.

River ser fram emot var resa till Sverige pa lordag. Han nastan spritter av gladje nar jag berattar om min lilla katt Nelly, hundarna hos farmor och allt vi skall hinna med pa var korta vecka.

Saffi verkar vara helt fralst i pappa, jag far sa mycket uppmarksamhet att jag har fullt upp med att njuta av det!

Vadret ar fantastiskt, sol och varmt. Solbrand och uttorkad, med massor av jettlagg huvudvark.

I morgon skall vi hamta Rivers pass och kopa resvaska till bada!

En sak borjar jag verkligen forsta - om man jobbar riktigt hart for nagot finns det ingen kraft stark nog att sta imot det faktum att du kommer att fa vad som ar meningen. Sa ar det! P - tack sa mycket for dina fina kommentarer!

Fin fint

2009-07-14T07:12:00.000-07:00

Hej,

Tillbringade halva dagen i parken med barnen igår. Satt på en filt och gjorde ingenting för en stund. Härligt hur det kan vara ibland. Sen blev det glass, hårklippning och presenter. River köpte power ranger och saffi köpte en tiara! Dom är roliga dom.

Så, eftermiddagen blev liggandes på golvet och långa diskussioner om vem av gubbarna som var den gode och vem som var den onde med River och fajkade örhängen på Saffi och hur fin hon var med all sin bling!

River ville ha en tuppkam, sagt och gjort blev det så! Men en som går att fixa till så att den ser normal ut om den inte står upp också. Han satt fixerad framför spegeln och fnittrade åt sig. Hans kommentar var: Är det här en riktig tuppkam?

Lille man skall åka till sverige med pappa och Saffi får mamma för sig själv - det blir nog bra det här.

En av de punkter som påverkar mig.

2009-07-12T07:14:00.000-07:00

Nu är jag på plats i San Francisco igen. Kom igår efter vart härifrån i 3,5 månad. Kändes skönt att få komma tillbaka och återkoppla till en del av mig. Får så är det ju, jag har levt här länge och det har påverkat och influerat mig mycket. Satt under flygresan och pratade med en kille om detta, att ens personlighet och referensram är ens eget perspektiv, och högst personligt. Det slog mig att livet i Umeå, Stockholm eller vad det en månne vara inte är på samma promisser - jag har en ganska stor värld som jag måste relatera i - barnen här i San Francisco, jobbet och lägenheten i Umeå, förhoppningsvis en sommarstuga i dalarna, jobb i Stockholm och affärsresor runt hela Europa och världen.

Det är ju oundvikligt att detta skapar en referensram som är annorlunda - barnens utmaningar lokalt i San Francisco, svårigheten att delta i en skolsituation, lärarens rapporter, jobbet i SF - jag allt som hör detta till utför jag som om det vore normalt medans jag bor och verkar i Umeå.

Vet inte riktigt vart jag vill komma, men det känns som en pollett trillat ner runt mitt livs perspektiv och min förmåga att ha relation till alla dessa platser samtidigt.

Idag skall jag möta upp barnen runt halv 5, 5 och äta middag. Skall bli så otroligt skönt att få krama dom och leka lite. tror vi äter, sen blir det lekplatsen bakom biblioteket en stund. I morgon bitti kommer dom över till mig före 9 och vi skall tillbringa dagen ihop. Får se om det blir någon utflykt i veckan, men pass och resedokument skall avhämtas så det kanske inte blir några stora utsvävningar - men nått skall vi hinna med.

Ha det så bra, jag får ta lite kort och lägga ut i kväll eller så. Ha det lika bra som jag skall!

På väg...

2009-07-07T05:40:00.000-07:00

Då var jag på väg igen. Åker just nu till Dalarna och skall hälsa på morsan, gå på Bingsjö stämman och köra lite enduro. Sen på Fredag åker jag till Stockholm, för att åka vidare till barnen och San Francisco på Lördag. Ojoj va skönt det skall bli att se dem nu, det var över 3 månader sen och alldeles för länge.'

Men, jag känner att jag även är på väg på något annat plan också. Har bestämt mig att gå ur kuvösen lite och skapa nya bekantskaper. Behöver göra det så jag inte blir indragen i mer sörja med folk som inte gör vad det ska. Vilket är dags, så här 1,5 år senare av stabilitet och lugn.

Sen kände jag ytterliggare en vägpil slå in i mig igår - jag fick ett mess av en väldigt viktig kvinna. Någon från förr, som kanske inte var med under tiden det blev fel, men vill fortfarande kännas vid mig. Jag fick beröm för min förmåga att analysera och jobba med mina saker och kunde faktiskt ta emot det. Det var nog första gången som jag bara accepterade och inte borstade bort det med tankar om vad jag kunde gjort bättre. Så, även där är jag på väg.

Puss, kram och kläm i stjärten då! Och må dina värsta fienders kameler inte finna vatten.

Vill ju så gärna

2009-07-03T14:50:00.000-07:00

Efter allt som hänt kommer jag inte ihåg så mycket. Bilderna är svaga, förnimmelsen skapar oro och en känsla av distans och sorg.

Undrar om alla bilder någonsin kommer att komma tillbaka? Kanske är det någon där uppe som skyddar mig från att någonsin få ta itu med det värsta. Jag hoppas och tror det i alla fall.

Vet inte riktigt om jag skulle orka med att helt förstå alla skeenden och konsekvenser. Alla bilder jag har i huvudet, all rädsla som farit genom kroppen, allt adrenalin som legat där och pumpat och pulserat.

Idag är det i alla fall en lycklig tid. Jag börjar se resultaten av mitt arbete i mitt liv. Lugnet och ron som jag idag har är nytt. Hoppet som växer inom mig är starkt och känslorna jag vågar känna skapar en lugn och en harmoni.

Det är dags att komma ur mitt skal och öppna mina vyer. Söka nya vänner och etablera ett liv byggt på den människa jag är idag. Etablera kontakter baserade på min person, mitt sätt att vara och mitt nyfunna mod. Känner det efter den här veckan att jag måste bryta banden lite i alla fall - skapa en ny situation byggd på verkligheten som den ser ut, inte vad min historia säger.

Jag är säker på att det kommer att bli bra, nu skall jag iväg på semester och vara med min barn i 3 veckor. Jag kommer att komma tillbaka fylld till bredden med kärlek, värme och glans - det brukar vara så

Semester och eftertanke

2009-07-03T14:12:00.000-07:00

Nu äntligen. Jag gick idag på semester och skall vara ledig i nästan 5 veckor. Länge, länge - men ack så jag har förtjänat detta. Jag har under våren jobbat 3 jobb och har äntligen nått fram så att jag kan ta ledigt och vara lugn med det. Jag har även skrivit kontrakt för hösten, vilket gör att jag kan slappna av och vila nu. Inge oro och ingen känsla av vanmakt - bara känslor av tomhet och kärlek.

För det är ju så det är. Jag skall åka till San Francisco om en vecka och vara med min underbara små barn en vecka. Vi skall hänga ut varje dag och flera nätter. Jag har inte planerat så mycket, utan det får visa sig. Jag tror barnen kommer må bra av att bara få vara också. Lugna, långsamma promenader som gör att dagarna går och lugnet infinner sig.

Sen, på lördag om två veckor skall jag och River åka till Sverige en vecka. Vi flyger direkt till Umeå så han får komma hem till pappa och se hur jag bor, hälsa på Nelly och spela fotboll på gräsmattan. Sen åker vi till Farmor och kusinerna, för att sen åka tillbaka till mamma och Saffi. Den veckan sover dom mest med mig och vi får nästan 10 dagar tillsammans och får mycket tid att bara vara igen. Kanske en utflykt till ett vattenland eller så - men inget stort.

Sen åker jag hem, vilar några dagar och tillbaka till jobbet.

Kompromisser, besvikelser och ilska

2009-07-02T00:52:00.000-07:00

Igår var en omtumlande dag. Dels började den med en massa ilska runt besöken med barnen och det vanliga bråken och allt som hör till. Under eftermiddagen och kvällen så klev jag i och började bråka och gorma i telefon, och ilskan bara växte.

Till slut fick jag en känsla att jag måste bryta och prova något nytt, för jag kände igen situationen, såg resultaten och kunde se att det bara ledde tillbaka till domstolen där bråken och sprickan blir djupare och djupare.

Till slut tog jag chansen och gick med på hennes förslag om att korta första veckan med barnen med en natt. Jag orkade helt enkelt inte bråka mer. Till min förvåning var det det som öppnade upp det hela. helt plötsligt erbjöd hon mig en och en halv extra dag i slutet av min andra vecka och tyckte att det var ok.Så, även om jag har till viss del rätt till den där extra natten, så förlängde jag det hela i stället. Så, det var kompromissen.

Besvikelsen kom sen efter det att jag pratat färdigt med exet i telefon. Min bäste vän ringde och hade åtagit sig att vara budbärare för någon. Besvikelsen kom då någon yngre har misstolkat mina signal och trott i sin självcentrering att jag stött på henne och hon på så sätt blivit brydd över detta. Detta skulle ha hänt i en gemenskap jag hör till och sånt här uppstår. Efter att ha rannsakat mig själv och pratat med en av de tjejer som jag faktiskt stött på kände jag att jag faktiskt är oskyldig till detta - och att det är en miss-tolkning som den här personen har ansvar för, inte jag. Besvikelsen blir också riktigt stor till den som skickar budbärare och inte har råg i ryggen nog att ringa mig och klara ut detta. Skit dåligt.

Ilskan kom sen under natten. Min bäste vän sårade mig och gjorde mig besviken. Jag skall messa honom nu och berätta detta för honom. Låg vaken till halv 4 i morse och rannsakade mig själv och kan inte för ett ögonblick se en situation som kan ha skapat detta.

Sidovinster och ljusa horisonter

2009-06-30T00:24:00.000-07:00

Börjar på allvar känna av effekten av att ha gjort ett grundligt jobb med mig själv. Dels tar jag mig friheten att ägna mycket tid åt mig själv och vila, dels får jag massor av saker gjorda som jag under en längre tid skjutit upp.

Vet inte riktigt hur det blivit så här, men skönt är det. Jag satt igår i 5 timmar och gjorde färdigt massa pappersexercis runt firman som jag skjutit på i ett halvår. Bara en sån sak, som att ha tålamodet att få det gjort - och att det handlar om ekonomi som jag nästan haft allergi mot tidigare. Men, Klart och betalt! Skönt.

En annan grej handlar om barnen och underhållet. Jag fick mail från domstolen i USA och fick dommen. Det blir ganska dyrt, men det är, och det måste jag komma ihåg, relaterat till min inkomst och är baserat på det. SÅ, 28% av min inkomst blev det. Det blev också retroaktivt från första mars, så jag betalade allt till om med sista juli igår och får bara acceptera vad det blir nu. Får väl hoppas att Exet också gör det.

En annan sak är att min integritet börjar bli riktigt stark. Jag gör som jag vill och orkar. Jag anpassar mitt liv efter känslan och sätter de gränser jag vill för att skapa långsiktighet. Det har ju inte alltid varit så, jag har gett till andra och suttit och väntat på att få tillbaka - men det kanske inte kommit tillbaka på det sätt jag trott och har som ett resultat blivit besviken. Men, om jag vill vara hemma själv så är jag det, punkt slut.

Avslutningsvis kan jag berätta att katten nu börjat betala hyra! I natt kl. halv 1 så gick jag och försökte locka in katten på baksidan. till min förvåning så kom han bärande på en stor fågel. Det var en vuxen svala som han lagt bredvid trappan till balkongen och satt där så stolt. Jag var ju tvungen att slänga den i soporna, och var tvungen att säga åt honom att han får allt jaga råttor i stället - fåglarna är alldeles för söta och fina. Mitt samvete fick sig en stor törn, för när jag slängde fågeln i soporna hörde jag en massa småfåglar skrika och fick bilder av föräldralösa fågelungar i huvudet som svälter ihjäl. Jag tror inte grannarna tycker det är ok om jag börjar klättra i träd för att mata dom, så jag hoppas det finns en förälder till för dem. Förlåt fina fågel, katten ville bara vara snäll - men det bidde fel.

Väldigt somrigt

2009-06-29T00:33:00.000-07:00

Har funderat ganska mycket på livet de senaste dagarna. Har i och för sig inte riktigt kommit fram till något, och det är kanske det som är poängen i det hela. Lugnt och fint har sommaren svept sig runt mig och jag börjar finna stiltje i själen.

I och för sig har jag gått och varit sjuk i några veckor. Rosslig, och feber frossa om vart annat. Känns lite som jag har nått som inte rätt. Jag var ute och sprang för några veckor sen och blev riktigt kall på bröstet och tror att det handlar om det - men jag vet inte riktigt.

Nu är det mindre än två veckor till jag åker över och hämtar River. Är faktiskt nervös att det kommer något försök från exet i sista stund att förhindra detta - så har det faktiskt sett ut innan. Men, jag har beslutat att jag inte skall provocera fram någon situation där jag får veta, utan vara beredd på att det kanske kan hända och leva lite i nuet bara. Det är ju så att jag också är skyldig till mycket av våra bråk och försöker förändra mina beteenden, så här är ett gyllene tillfälle. Låt inte min rädsla skapa en situation där ilska och frustration gör att det falerar.

Nej ni, ut i solen och ät lite glass - själv skall jag jobba lite. Har 3 dagar kvar som skall spridas ut över veckan.

Sista rycket

2009-06-24T00:06:00.000-07:00

God morgon. Vill först säga grattis till min kära mamma - du blir yngre för varje dag!

annars känns det lite som jag är i ett sista ryck innan semestern. Skall skriva färdigt en text denna vecka och lämna över den på Fredag, sen är det planering och beslut för den andra firman inför hösten nästa vecka. Sen så...den 7:e så går jag på semester i 4 veckor, kanske 4,5. Det är första gången i mitt liv tror jag som jag har en så lång sammanhängande ledighet. Skall bli skönt.

Skall åka till USA den 12 Juli för en vecka med båda barnen. Sen den 18:e skall jag och River åka till Sverige en vecka. Sen den 26:e åker vi båda tillbaka för att tillbringa en vecka till med Saffi - och sen tillbaka till Sverige den 5:e augusti. Vilken sanslös reserutt. Jag tror jag kommer att flyga motsvarande 1,5 varv runt jorden - men det är ok.

Jag är bara lite rädd att det inte blir så mycket vila med all jetlagg, men jag kommer inte jobba i alla fall, så det skall nog gå bra.

Nej, nu är jag i framtiden igen. Här och nu är allt faktiskt riktigt bra. Jag har tagit igen mig efter inventeringen och börjar få tillbaka lite ork. Jag hade en halv plan om att åka och träna igår, men det bidde inget av det. Får se hur det går idag.

Nej, ett lyckligt, stort och brett leende till er alla. Glad sommar, för nu är den här!

Lungt och fint

2009-06-22T00:12:00.000-07:00

Livet har förändrats i helgen. Jag känner det, det är något fundamentalt som har hänt och mina framtidsutsikter har blivit väldigt positiva.

I Fredags och lördags satte jag mig ner med en vän och gick igenom hela min inventering. Vi satt i 5-6 timmar och gick igenom allt som jag skrivit.

Under resans gång pratade jag om saker som jag aldrig yppat till en människa tidigare. Jag erkände rädslor och situationer som skapat total blockad i mig. Jag erkände mina avsikter och berättade om mina mönster.

Nu så börjar det göra skillnad. Under lördag och söndag var jag så bräcklig som jag aldrig varit förut och erkände att jag mest av allt bara behövde ta det lungt och vila.

Sakta men säkert börjar det så nu sjunka in. Jag känner en frihet och en styrka runt mig som person, mina avsikter och mitt sinnelag. Jag har en avsikt att rensa och har gjort ett riktigt bra jobb med detta. Befrielsen är total.

På ett sätt känns det som jag vill ta alla i min famn och krama er, för jag har så mycket känslor i mig som jag aldrig tidigare känt på. Men, jag är nog mest av allt befriad från en dålig självkänsla och känner ett starkt behov av att öppna upp och bjuda in.

Så, midsommar har varit helt underbart och jag har investerat i mig själv. Det här kommer att bli jättebra, och jag kommer att kunna bryta min ensamhet. Jag börjar bli modig och vågar stå med rak blick, rädslor i schack och önskningar. jag tror mig kunna slappna av och finnas närvarande och erkänna min rädslor inför allt som handlar om närhet och tillit. Nu ni!

Fortsatt ide

2009-06-16T12:45:00.000-07:00

Jag sitter bara hemma nu för tiden. Ingenting känns som om det är intressant och jag trivs nog bäst med mig själv. Jag vet inte riktigt varför det är så här - men det är ok i alla fall.

Fick en ide att jag skall ner och köpa nya allergitabletter och se om det är dom som påverkar mig så här. Vore ju skoj om det var så.

Men annars är det bara lugnt. Jag skänker i alla fall ganska mycket tankar både till Ullis och pappa just nu - för det är tomt efter er.

Åsså är jag ganska stolt för tillfället - river lärde sig och cykla utan stödhjul i helgen. Han kvittrade som en fågel när han berättade, och stolt som en tupp. Ooj, det är jag också - mannen har lärt sig att cykla.

;-)

Färdig!

2009-06-15T11:44:00.000-07:00

Jag har precis skrivit färdigt det 5:e. På Torsdag skall det lämnas över - faan va jag är bra.

Ni skulle bara veta vilken glädje som sprids inom mig. Nu skall jag sätta mig ned och fundera på vad jag gjort en stund. Och njuta...

P

Funderar och inte

2009-06-14T02:16:00.000-07:00

Sista veckan har jag varit så trött, så trött. Sovit, vilat och tagit tupplurar om vartannat. Känns som jag har en ändlöst behov att av vila. Kanske är det så också, att jag i och med min inventering processerar en massa saker som legat och pyrt under ytan och nu kommer fram och tar musten ur mig.

Det är ju ganska ok i alla fall. Jag klagar inte, mår inte speciellt dåligt och trivs med vad som händer. Jag känner en ödmjukhet kommer smygande. Ett lugn och en saklighet i livet. Jag känner även att jag inte behöver göra så mycket, eller blidka andras behov. De som vill nått, kommer fram och säger så, jag måste lita på det. Just nu har jag inte kraften eller önskan att vara speciellt social - och det är ok.

Jag känner att jag trivs med insidan idag. Lugn och fin - gamla bilder kommer upp och jag reagerar knappt. De sveper förbi och gör sig påminda, men sen flyger de iväg och lämnar inga spår. Det är just detta som har hänt, spåren suddas ut och livet börjar bli enkelt. Vad jag gör idag kommer att prägla min dag idag, inte så att min historia och skuld kommer att fortsätta slå på mig från morgon till kväll och berätta hur dålig jag är, eller hur misslyckad jag är.

Det där med relationer, närhet och ansvar kanske inte riktigt är nått jag löst. Känner latent dåligt samvete för de som jag kommit nära, men tillåter mig själv att vara som jag är och bearbeta detta just nu! För på fredag skall det städas i Patric. Jag skall berätta omfattningen av all min psykiska skam och skuld för en medmänniska och lämna över resultatet till framtiden.

Snart, så snart kan jag befrias från skuldens kvicksand och skammens mörka vrå. Inte för att jag gjort något idiotiskt på lång tid nu, men jag har skapat en massa beteenden som gjort att jag missat konfekten och av rädsla valt fel saker och fel relationer.

Ibland undrar jag varför just jag fått denna uppgift i livet. Varför måste jag vara medveten om att nått inte är rätt och därmed få ansvaret att förändra. Ibland kan jag längta till en annan verklighet, en där problemen inte känns, en där rädslorna kunde skjutas bort. Men...så här är det och jag tar helt och fullt mitt ansvar i dag också!

Nu blir det Pannkaka med nyinköpt jordgubbssylt och strösocker tillsammans med Nelly!

ps. Jag fattade en stor grej igår. Genom att jag skaffat en katt har jag oundvikligt öppnat upp för affektion. Jag småpratar och kelas med Nelly hela dagen lång. Det var kanske därför, att jag skall lära mig att knyta känslomässiga band igen - även om det handlar om en katt! Men, man skall ju börja någonstans.

Sambo

2009-06-11T10:29:00.000-07:00

Sagt och gjort - Nelly följde med hem och är numera herre i mitt hus. Känns som vi skall få det ganska bra vi två - han glider redan omkring och kollar läget lite. Ingen oro, eller klagande - bara softar och purrar lite.

Vi tog faktiskt en liten tupplur på soffan ihop redan, båda två blev nog lite trötta av allt stohej.

:-)

Skaffar nog en katt

2009-06-11T02:21:00.000-07:00

Jag tror jag skall skaffa en katt! Satt på blocket igår och funderade om jag skulle köpa en hundvalp. Men efter lite eftertanke så pallar jag inte i nuläget att ta hand om en hund. Men, min impuls-vana trogen så bläddrade jag vidare och fann att Nelly som är 6år inte får bo kvar hemma. Bilden säger mer än tusen ord, och efter 6år tror jag att han har lugnat ner sig och kan vara ganska soft!

Skall åka och hälsa på kl. 5 i eftermiddag så får vi se om vi blir polare. Vad tror ni, bra ide?

Befrielse och tillgångar

2009-06-09T15:59:00.000-07:00

Jag har vänt runt det där hörnet. Kände det idag. Jag har jobbat och jobbat på att titta på de mörka vrår som finns och fick äntligen sätta p för grävandet. Det blev runt 30 sidor skrivna på dator.

Jag pratade med en vän på kvällen och då slog det mig att jag gjort detta helt av eget behag, och drivs framåt av egen maskin. Jag har gjort det så grundligt att jag öppnat upp för den riktiga förändringen. Jag har också gjort det med motivationen att släppa mitt tidigare giftemål och inte upprepa samma mönster igen.

Men nu så är det dags att fokusera på mina tillgångar och se det goda. Jag satt och skrev en stund och kände glädjen sprida sig. Lättnaden runt att få vara helt ärlig inför mig själv, och faktiskt säga som det är inte hur jag vill att det skall vara.

Befrielsen kommer nog när jag får lämna över det, men lättnaden har redan börjat komma. Jag skall försiktigt njuta av denna stund och inte känna stress, press eller några måsten. Jag lämnar framtiden öppen och insuper lättnaden över att söka förlåta och försonas med vem jag är och allt det där som hände som kanske inte var någons fel. Det är inte mitt ansvar att må dåligt, tvärtom - jag skall söka lycka och glädje och välja bort situationer och konstellationer som skapar oro.

Appråpå det, jag pratade med en annan kille runt det projekt jag skrev om idag. Mina farhågor om attitydsförändringen är sanna - jag skall nog inte jobba mer med dom efter detta åtagande. Signalerna är riktigt starka att det är en gruppering av idetjuvar som tar lead på andras ideer. Jag kommer bara att bli besviken.

Nu är klockan 1 på natten. Solen är på väg upp igen ser jag genom fönstret. Oj så vackert på himlen. Det ser ut som det kommer bli en helt underbar sommardag som jag skall njuta av med en glass. Jag skall också bara jobba halvdag tror jag. Behöver klappa mig på axeln och vara lite stolt över att jag klarat mig igenom kvicksanden.

Mitt hjärta dunkar av livsglädje. Jag ser att det fungerar. Jag tror på lösningen, för jag är trött på problemen.

Irritation

2009-06-09T04:19:00.000-07:00

Idag blev jag riktigt irriterad. Ett av de projekt som jag jobbar med handlar om en rapport som jag skriver på. I början av förra veckan så skickade jag så ett utkast på kärnan i texten till min boss-man.

I helgen fick jag så frågan att skicka något som han kunde inkludera på sitt möte med styrelsen igår. Sagt och gjort, jag filade vidare på texten och skickade det jag hade i går. På kvällen så hade jag inte hört något från honom, och frågade om feedback och kommenterade att det var svårt att motivera sig när man inte hör något.

Idag fick jag ett irriterat mail tillbaka där han skjuter ifrån sig och försöker hytta med fingret mot mig. Han hävdade bland annat att jag ber om feedback med 7,5 timmes tålamod - och hans reaktion var besvikelse över min bisats runt svårigheten med motivation och liknande.

jag blev fly förbannad och svarade att han nog får ta till sig av kritiken då jag för 10 dagar sedan skickade den första versionen och nu får en spydig kommentar tillbaka. Jag ringde även honom och berättade vad jag kände. Kanske inte det mest taktiska, men jag kände att jag är tvungen - vill inte hålla på med passiv-aggressivitet och spel, utan...

Jag kände att jag behövde skriva lite om detta för att inte låta irritationen ligga kvar. Jag kanske borde ha väntat lite och andats först, innan jag svarade. Men, nu är det så. Jag är inte rädd för konflikten för att skapa en atmosfär som är baserat på samarbete, stöttning och liknande.

Nog om detta.